närmaste öfverensstämma med den bild historien lemnar oss af deras karakterer. FÖRSTA AFDELNINGEN. FÖRSTA KAPITLEY. Läsaren må föreställa sig en klar och bländande sommarmorgon, strax i början af adertonde seklet... detta sekel, som sjelf upprann likt en lysande vårsol för den svenska krigsäran, för att snart nog, just som den hunnit zenith, sänka sig genom åskfyllda moln och blodröda skyar... Men ännu, på den ofvannämnda morgonen; fanns ej ett tecken af fara eller oro bos andra än dem, som allt för mycket fruktade och hatade suveränens stigande makt och ära. Den nordiska hjeltekonungens lycka stod i sin fulla blomstring och Europa hade ännu knappt återhemtat sig från segerljudet från hans första vapenbragder. Danskarne fördrifna ur Holstein, förödmjukade och tvingade till freden i Fraventhal, ryska Craren i nd slagen vid Narva, sachsarne besegrade vid Dina, Curland genomtågadt och sjelfva Polens hufvudstad Warschau i segrarens händer — se der de bedrifter, som till början af år 1702 blifvit utförda, lika hastigt, lika förvånande och oemotståndligt, som när Alexander fordom tog sina första fjät på eröfringarnes bana. I början af Maj 1702 hade de nyutskrifna svenska trupperna begifvit sig öfver hafvet för att stöta till Carls arme, som redan stod i hjertat af Polen. De hade embarkerat i Carlskrona, denna Carl den elftes anläggning, som väl då ännu icke hunnit blifva hvad den nu är... en ståtlig, vacker och folkrik stad, men som dock redan på de få åren betydligt börjat tillväsa och som atan gensägelse visade, huru förträffligt Carl tänkt, då han utsåg denna välbelägna plats till hufvudstation för den svenska örlogsflottan. Redan i Juni månad hade dessa trupper hunnit öfve: till konungen, som då stod i ett befästadt läger på slätterna utanför Warsehau. Det-gällde nu ingenting me och ingenting mindre än konung Augusts af Polen af. sättning, hvarera redan sedan flera veckor underhandla: