Aftonbladet – 31 december 1853, sida 2

skulle kunnat säga att de båda instrumenterna förstodo hvarann. Då de tystnade, gåfvo alla de närvarande med hänryckning sitt bifall tillkänna, och justitierådet Hotman skyndade fram till de båda spelande ocb utbrast: — Bestämdt måste ni båda vara en enda själ i tvenne kroppar, för att kunna inlägga denna harmoni i uttrycket af en och samma känsla. Loffen och fru Nugel böjde med förvirring båda två på hufvudet. — Åh, ni två äro skapade att förstå hvarann — tillade den hänryckte musikvurmen, i det han fattade deras händer; — musiken är en hjertats utgjutelse, och att spela tillsammans så, det är nästan att älska hvarann. Fru Nugel smålog rodnande och ville lemna pianot; men Dorothe bad henne aft låta höra en af de gamla tyska volkslieder,, som hon sjöng så bra. Efter litet motstånd satte hon sig åter vid pianot och började sjunga den amla balladen om Den blåa rosen. Alltsom fru Nugel fortfor att sjunga, tycktes majorens ovilja lägga sig och en oförklarlig rörelse få makt med honom. Denna sång, det var ju densamma som Charlotte sjungit första gången han såg henne; och sedan, under de tider de voro förenade, huru otaligt många gånger hade hon ej upprepat den för bonom. Fru Nugels röst verkade med troll: makt på honom och återupplifvade minnena af all hans fordna sällhet. Då han hörde henne trodde han sig ännu se den lilla anspråkslösa bostaden, omgifven af vinränkor, der de bodde tillsammans i Prag; trädgården med sina bersåer af skogsrefva och sina fiolblommor. Han tyckte sig åter ung, förtröstansfull, glad. Det var liksom ett framkallande af alla ömma och lyckliga stunder i hans förflutna lif. Fru Nugel hade längesedan lemnat pianot, och ändå stod han der ännu på samma plats, med. korslagda armar och sänkt hufvud. Han rycktes ur sina drömmar af Wilhelms röst, som förkunnade honom att klockan slagit tolf. Han bjöd fru Nugel armen, denna ång utan vidare besinning, och begaf sig till kyr: van med alla de inbjudna, Kan : re nh ) 3