vanner ——— — — Det är dessutom jag, som har så velat, — återtog Doroth; — det var min rättighet... ! Hennes far gaf henne en sträng blick. — Det är ju nyårsafton, — fortfor den unga flickan. Gästerna hade närmat sig; majoren insåg väl att han måste lägga band på sin vrede: Med en lätt böjning på hufvudet yttrade han kallt: — Min dotter har rätt, min fru; hon är i dag herrskarinna i mitt hus och det är således endast hon som är värdinna och tar emot sina -gäster. vol — Således, låt oss sätta oss till bords! — inföll Wilhelm. Hvar och en af herrarne skyndade sig att erbjuda armen åt en dam, och majoren, som slutligen befann sig. ensammed fru Nugel, såg sig tvungen att erbjuda henne armen. Då han genomgick musikrummet föratt begifva sig till matsalen såg han alla menniskor stanna framför en nyss der på väggen uppsatt tafla; det var samma porträtt som ända hittills stått undangömdt i mörka skrubben, Charlottes bild, framställande henne i hela glansen af ungdom och skönhet. — Hvem har ditsatt den taflan? — utbrast majoren med gnistrande blickar. — Jag, — svarade Dorothe mildt. — Och hvem har gifvit dig tillåtelse dertill, om jag får fråga? — Det är ju nyårsafton! — Riktigt! — utropade gästerna skrattande; — det är nyårsafton. Loffen bet sig i läppen. — Frukta ingenting, min herre! —sade fru Nugel helt sakta. — Detta porträtt framställer mig som ung, vacker, lycklig ..Ni ger ju attingen har igenkännt mig. ; Majoren svarade intet. Man inkom i matsalen och satte sig till bords. Loffen befann sig sittande bredvid fru Nuel, åt hvilken Doroth afstått sin befattning som värdinna vid bordet, och som således var den, hvilken skulle göra les honneurs vid pordet under måltiden. Majoren hade föregatt Sig att undvika skandal; men att ej dölja