Aftonbladet – 31 december 1853, sida 1

INYÅRSAFTONEN Af EMILE SOUVESTRE. Vid sluttningen af den bergskedja, som skiljer Bayern från Sachsen, finnes en liten stad kallad Hoff, hvilken dominerar en del af de dälder Mainfloden genomskär. Långt aflägsen från allmänna landsvägen, har den lilla anspråkslösa staden bibehållit sina forntidsvanor; man återfinner der ännu i dag denna allvarliga enkelhet, som nästan försvunnit i det öfriga Tyskland. Också brukar man vanligtvis kalla Hoff: de gamles stad. Der vistades för några år sedan en. fremling vid namn Loffen. Han sades vara född i Böhmen, och fordom hafva tjent i österrikiska armen såsom major. Men vid 1815 års fred hade han erhållit afsked, och då bosatt sig i Hoff, med ett litet barn vid namn Dorothea, som sedermera uppväxt till en skön flicka. : Major Loffen var en man med utmärkta kunskaper, tapper och villig till hvarje uppoffring för sitt fädernesland. Olyckligtvis hade hans häftiga lynne ådragit honom månget obehag i lifvet och stängt hans befordran inom armån. Den minsta motsägelse bragte honom i raseri och kom honom att begå öfverilningar, hvilka han sedermera ångrade, men af falsk blygsel och stolthet aldrig ville afbedja eller ursäkta. Han hade tid efter annan förlorat sina tillgifnaste vänner och sina tillförlitligaste beskyddare. Emellertid, hvad som hvarken välmenande råd eller tillrättavisningar kunnat utverka, förmådde dock tiden slutligen. Detta slags inre uppsvallning, som utgjöt sig i ögonblicklig vrede, trots alla majorens föresatser, lugnades så småningom; blodet flöt långsammare i hans ådror, erfarenheten lärde honom att mindre häftigt fördöma sin nästa, och han kunde slutligen, utan alltför mycken otålighet, höra en opinion stridande mot hars, . Faderskänslan fullbordade denna omvändelse. Kufvad genom Dorotheäas barnsliga älsslighet, blef lejonet en menniska; och den som under trettio års tid motsatt sig vänner och fiender, blef nu så omärkligt en ung flickas undergifna slaf. . Loffen var således ej mera ctt fortsatt sig sjelf, utan e helt ny menniska. Endastnågra hastigt öfvergående uppbrusningar infunno sig ibland, som väminde om förflutna tider; det var blott som en dämpad storm, hvars qväfda buller man fernimmer i fjerran. Dessutom förbereddes det en stor förändring