Aftonbladet – 31 december 1853, sida 1

i ma orens lefnadsförhållanden, — hans dotter skulle gifta sig, Hon var förlofvad med en ung jägmästare vid namn Wilhelm Munster, som hon kännt alltsedan sin ankomst till Hoff, der de båda barnen sedan uppväxt tillsammans. Den unga mannen satt en dag hos sin svärfar och höll just på att afsluta förberedelserna till den nära förestående föreningen. — Således äro vi ense, — sade han och undansköt papperen som herr Loffen framlagt för honom, utan att ens hafva genomögnat dem; — vi skola bebo huset ner vid sjön. — Ja, emedan Doroth helst trifves der, — invände majoren; — och sedan så få vi det allt beqvämare der än här. Loffen suckade. — Skulle denna flyttning misshaga er sv är-. far? — frågade Wilhelm litligt; — ack, mini Gud! om så vore, då lät oss heldre stanna här. — Nej, min son, — återtog den gamle soldaten, 1 det han fattade jägmästarens and, — jag är ej ledsen att lemna denna bostad. — Hvad är det då som oroar er? Sedan några dagar har jag sett er så ledsen...l Ack, dölj ingenting för mig, min far! Skulle jag på något sätt ådragit mig ert missnöje? — Visst inte, visst Änte, min gosse; men ser du, detta giftermål väcker hos mig så många minnen! . Dessutom så är jag svartsjuk på dig. — Hvad säger ni svärfar? — utropade jägmästaren. -— BSvartsjuk, — återtog majoren, småleende, — emedan Aa nu blir den, som Dorothe skall egna sia mesta tillgifvenhet åt. Bjud ej till att söka motsäga mig ! det blir ju som det bör vara, jag är långt ifrån att vilja beklaga mig deröfvor. Men, ser du, vanan har gjort mig egoistisk. Ända hittills har jag varit det enda föremålet för min dotters hulda omsorger, hon hade blott mig i verlden att älska och förströ; numera skall skalbej mera sida och de ensliga stunder jag emotser inge mig fasa. I — Dorothe har anat er farhåga, — sade jägmästaren; — härom dagen förtrodde hon j! mig det gråtande. ; — Hvad säger du? — afbröt Loffens —i ack min Gud! om så är, vill jag försöka betvinga min dystra sinnesstämning; jag vill ej störa Dorothes sällhet. Nämn aldrig för henne jvad jag nu förtrott dig, Wilhelm; det är en lderdomssvaghet; em dårskap. Skall jag ej