Aftonbladet – 29 december 1853, sida 3

kunna fylla i vår fosterländska literatur en lucka som hotat att uppstå sedan den frejdade apotekare Hans Nikolaus Riis lemnat detta jordiska. Ni finner mähända, till följd af en öfverdrifve modesti, denna artighet litet öfverdrifven? Till mig då, att från eder värda skrift utplocka nägr korn ur det ymniga förrädet, för att, liksom hand gripligen, öfvertyga er, att jag ej gör större affär a eder förtjenst, än rätt och billigt är. Sålunda — till att börja med, — säger ni, sedan n förklarat, att ni, i anledning af det goda och tänk värda innehållet af min skrift päyrkar, äfven ni, e revision af kolera-författningarha,, hvilken revision enligt edert förmenande, bör bestä deruti, att hel spärrningsväsendet, med alla tillbehör, till -alla vä sendtliga delar oförändradt bibehälles ; dock så, at äfven brödrariket Norrige — nolens, volens, kal jag förstå — med samma välsignade spärrningsvä sen välsignas och lyckliggöres. Så längt, täcke ni säga, anse vi oeftergifligen att spärrningen kar gä, och måste gä; men icke längre (sid. 14, 15) Det är dock icke den enda väsentliga koncession, som ni vill göra tidsanden och krämareanden (ni gö sid Hl, en lika så fin, som sinrik distinktion mellar krämareintresset, som ni ej har nägot emot, och krämareanden, hvars fysionomi ni platt inte kar lida). Ehuru nu anti-spärristerna, derest de ej ärc allt för hutlösa, väl tyckas böra vara belätna med er så ampel koncession, så gär ni likväl ännu längre i er liberalitet, som här häller på att öfvergä nära på till liberalism, idet ni yttrar (sid. 10) dessa märkliga ord: Karantänsplatsen fär icke vara fängelse eller kyffe; det är nog (hör! hör!) satt den resande eller skepparen der förlorar sin tid; man har icke rätt att derjemte beröfva honom (skall man tro sina ögon ?) humöret och vanliga beqvämligheter, icke heller att betunga hans kassa. Dessa kostnader, (i och för muntrationsmedlen, förstäs) bär staten; (eller med andra ord, skepparen täl, om huset täl, som man säger). Icke mindre rolig är ni, min herre, när ni säger 1:o att min lilla skrift förtjenar beröm för de försonande och medlande strofer, som der framskymta, (är det verkligen exakt att säga, att de endast framskymta?) 2:0 att detta beröm egentligen bör ätertagas, alldenstund bemälde strofer endast nironiskte framskymta (med hvad rätt påstär ni det, min herre?) 3:0 att, — ehuru den lilla skriften är full af ironi och de dödas ben, — det verkligen var hög tid att någon härold ropade ut fred, eller ätminstonevapenhvila, (sid. 1). Ack, min herre, här är ni oöfverträfflig! Icke blott för eder, med en beundanrsvärd vana vid fingerfärdighet utförda manöver, att ätertaga med ena handen, hvad ni nyss gifvit med den andra, för att genast med den andra gifva, hvad ni med den ena tagit, utan enkannerligen för edert naiva företag, att begagna den af er-så högt uppskattade proklamationen af fred eller vapenhvila,, för att, beväpnad ända upp till tänderna och begagnande till och med dem till vapen, a mig och andra moderate anti-spärrister, som sutto lugna, och oförberedde på vidare krig och. örlog, med vära olive-blad i handen: alt ;J under öppen förklaring, att ni ändä just tycker liksom litet om mig för min, om ock ironiska, välmeTning med fredsproklamationen: antingen ni nu tycdker som så, att en ironisk, eller så till sägande sötsur välfnening, dock alltid är tacknämligare än ingen, eller en bitter-sur välmening: eller derutaf, att ni tycker att ett fredligt, saktmodigt och medgörligt sinnelag hos folk, mot hvilka man drager ut i fejd, är någonting, som af en icke mindre försigtig, än tapper general aldrig kan nog högt uppskattas. Det sista är väl troligast; ty oräddhet, är ju ett af de lyten, som min herre hos mig så skarpt tadlar? Oen nvad Mar Tolig-sen, min herre, på ett annat ställe, jag menar på er värda 1Iö:dosida, der den granskade brochyren,, som ni sä roligt kallar honom, fär sina fiskar varma, och der det behagar er att göra er, som man säger, outsägligt dum, bara för att få mig att se ännu dummare ut. Jag hade nemligen i min lilla skrift haft den oräddheten. att päpeka farorna för en spärrad smittad ort, att omkomma af brist på lifsmedel och vedbrand. Min herre gifver mig i anledning häraf, på sitt all tid städade språk, och i svenska folkets namn, denna dräpande knuff: Allmänheten tycks ej vilja tro, att) spärrad ort mäste omkomma af brist på lifsmedel; blefve orten hungrig, så slutade man nog med spärrningen; sä att ingen behöfver hafva Märthas bekymmer. Genom denna fina vändning har ni visserligen utsatt er sjelf för den misstanken, att ni vore nog enfaldig att tro, att det skulle bero af en spärrad, smittad orts eget behagliga val, att läta spärrningen upphöra, sä snart orten kände sig litet sugande, som man säger; men sä har ni också dermed vunnit, att hvar och en, som läser er skrift, utan att med henne jemföra min, ovilkorligen måste tro, att jag varit nog dum att icke begripa, att en icke smittad ort som roat sig med att spärra sig sjelf, kan, när han börjar känna sig matfrisk, upphöra dermed, sätta sig igen till köttgrytorna, och roa sig med någon roligare rolighet. Vidare, min herre, läser man i eder värda skrift (sid. 11) följande, verkligen tänkvärda ord: Skillnaden är stor mellan bevis och exempel, fastän partiskheten, fanatismen och brist på logik förblanda dem ofta med hvarandra. — Ack, min herre! Jag är nästan viss på, att eder modesti hindrar er att göra er en rätt tydlig föreställning om den dräpliga effekt — en riktig knalleffekt — som denna tirad gör, när man läser honom just i eder skrift, min herre! t sÅemvmMe PH MM SÄ RP RI FM, Min herre! Jag har hittills hällit mig till de glada sidorna af eder skrift, och jag har gjort det med förkärlek, för att så länge som möjligt slippa vidröra ett par andra sidor af densamma, som det verkligen rore trefligast att ej behöfva vidröra. Men det kan, yvärr! icke hjelpas; jag mäste deran. Sedan ni uti eder skrift på hennes femte sida, om f vilken sida man nödgas säga: i Na Es läuft da Alles durch einander, p Wie Mäusedreck und Coriander ki — hvilket för öfrigt, för att ej begå en orättvisa mot I !? le andra sidorna i bemälda eder skrift, som har den ) ;2 örtjensten (äfvensom det felet) att ej vara mångsibi lig, — äfven gäller om dem (följer ni med, min erre? Perioden är invecklad, och förutsätter hoslä)o sren en viss vana vid färdighet att läsa i bok): Nä j äl, för att komma till saken, som jag tager alla 6 vöjliga, ja nära på omöjliga, omoch krok-vägar ör att så länge som möjligt slippa komma till — å väl, min herre, det mäste ändå till slut fram : ä bemälda femte sida, och desslikes på den nionde, ar ni — afvikit från sanningen, och citerat falskt. De På nämnda 5:te sidaanför ni nemligen ett förment I ; ttrande af mig, som ni icke blott försett medi itationstecken, utan derjemte uttryckligen förklarat, I tt det står att läsa-i min skrift. Det är likgiltigt, I uruvida kolerafarsoten är kontagiös, miasmati ) tmosferiskt-tellurisk skall jag bafva sagt, säger ni. I et ni, min herre, att detta är en förbåldt kuriös i 18 istoria, Saken är nemligen den, att jag icke blott lig Idrig sagt den der dumhetn, som ni med klaraord 18 ibördar mig, utan att jag till och med sagt unge118. ir motsatsen (Några ord om kolera, C. c., sid. 19). I 19. ertill kommer, eget nog, att ordet nlikgiltigt,, som lig in berre, mäbända till följd af sin nitälskan för värrningssystemet, till yttermera visso låtit sättaren värra, på intet enda ställe i den granskade skrif. I Ö n förekommer. : de nionde sidan i edert nätta arbete ordar ni så 1 r: Välan, säger författaren af den brochyr, ur St vilken värt motto blef hemtadt, : Iåt dä vara atthar an må anses pligtig att göra försök i denna väg, sten godt man förmär, så är det dock numera alldelesi sg fvet, att kölerafarsoten icke kan genom nägot af des ttills kända spärrninosmedel ntocstängae Amnkh Tse fo 2