Aftonbladet – 29 december 1853, sida 3

vara min origtiga premiss, alltifrån välanv, till och med alldeles gifvet, ehuru med citationstecken, flera spärrade ord och säger författaren, af min herre utrustadt, finnes i den granskade skriftenv ej ett enda ord. Det öfriga, som skäll föreställa eftersatsen (som vore riktig, i fall premissen så vore,, säger min herrg), är hopsatt af lösryckta bitar ur min skrift. sammanfogade med cement af min herres egen värda tillverkning, hvarpä ni behagat, medelst citationstecknen, sätta min stämpel, och sedan framvisa hela fabrikatet och ropa: se hvilken smörja! Vet ni, min herre, jag har hört jurister — ett fasligt kinkigt och nogräknadt slags menniskor — påstä, att det i våra landsändar skall vara nära nog lika farligt att citera falskt, som att citera den der lede frestaren, ni vet, och att man på det handtverket äfvehtyrar att mista — ett och annat. Låt mig derföre gifva er ett godt räd: vänj er ej vid nägon vana vid färdighet i ett sädant äfventyrligt yrke; ni kan annars lätt cfaae jer een Ulykke, som dansken säger. En annan af edra mindre ärofulla idrotter känner jag mig benägen att skonsammare bedöma, ehuru han varit den egentliga — för mig på intet vis kärkomna -— anledningen. till detta mitt nödtvungna sändebref till er, min herre. Jag skall förklara mig. Sedan ni, på första sidan af er skrift, ordat hit och dit om beskaffenheten af min, fortfar ni: Men häraf följer icke, att vi underskrifva den nyssnämnda brochyren, icke ens i dess väsentligaste delar. Denfängslande raskbeten i stil, som vi nyss medgifvit, har ryckt med sig också en viss raskhet i omdömen, som icke lika lätt häller streck. Der röjer sig i denna dubbla raskhet en känd tilltagsenhet och oräddhet, ett slags vana vid chirurgisk, för att icke säga Alexandrisk färdighet att skära af i stället för att lösa upp, och som någon gång utan tvifvel är ganska användbar i farans stund, men som, när detgäller att efter faran ställa upp principer för nästa gäng, tål vid att hejdas en smula. Vet ni, min herre, i den literära republiken är det en grundlag, som af allt vettigt folk samvetsgrant iakttages, att anonymitetens helgd är oantastelig; det är endast den allmänna äklagaren, som, der en sådan åtgärd kan vara päkallad, i lagens namn eger att lyfta hennes slöja. Att ni kränkt denna grundlag dermedelst, att ni hänfullt utpekat den förmenta författaren till en eder misshaglig skrift: att ni låtit hänföra er till detta däd, utan att ens med visshet veta, hvem författaren verkligen var (ni finner af denna skrifvelses underskrift att niräkat misstaga er): allt detta, min herre, vore mycket fult, derest icke så väl innehållet af er skrift, som det språk ni i henne begagnar, allt för tydligt utvisade, att ni ej tillhör len litterata klassen af författare, hvadan nikan ega rätt att päräkna ursäkt i en, så till vida, förlätlig okunnighet om bemälda republiks lagar. Jag måste, af mer än ett skäl, anse för min plikt not den person, som min herre understått sig attuteka säsom författare till skriften Några ord om colera, spärrningar och krämare-intressen, att gifva mig illkänna säsom författaren till nämnda lappri. Att letsamma utgafs anonymt, kom sigy för öfrigt, enlast af det enkla skälet, att jag tyckte det vara all. leles öfverflödigt att förse en obetydlig ströskrift med tt lika obetydligt författare-namn. S. J. Callerholm.