Aftonbladet – 29 december 1853, sida 1

Och han skakade stegen, våldsamt, för. att förmå sin förföljare att stiga ner. Men denne lät icke störa sig hvarken af detta eller deraf att en hel skock bönder samlade sig för att afhöra tvisten, utan fortfor oaflåtligen att arbeta på utplånandet af landskapet på skylten. Och derefter tecknade han raskt och i mästerliga drag — dervid mest begagnande sin fingerspets och skaftet af penseln, tre fiandriska bönder, hvilka med ölglas i händerna helsade den uppgående solen, som syntes längst ned vid horisonten, skingrande det grå morgontöcknet. Ett af bondansigtena föreställde den flandriske målaren, ehuru så karrikeradt, att det ovilkorligen väckte skratt. Askädarne, som stodo der, hade till en början tagit deras landsmans parti mot främlingen, Hvad rätt hade han att blanda sig-i! den förres göromål? Det hade så när aldrig tagit slut pa det ovett som utöstes mot den. skicklige utlänningen — ty utlänning var han. Men hur de gapade och hur. de grälade, upphörde grälet så småningom och förvandlades tM ett mummel af bifall, då teckningen blef synbar. Värdshusvärden, som också hade kommit: ut, var den förste som ropade Bravo! ochi itven Gerard Douws slägting på långt håll! kände sig småningom fattad af beundran. — — Ahl — utropade han — niär verkligen en hederlig och bra karl, en skicklig målare, och det vore fåfängt att längre vilja förneka det. ilan vände sig nu till de narne och fortfor, skratta — Det är en fransk skyltmålare, som vill skämta med mig. Men jag måste bekänna, att han förstår sin sak. Den gamle mannen höll just på. att stiga ner från stegen, då en herre, som red på en ståtlig engelsk hist, gjorde. sig väg -genomj: open. . J — Den der mälnvin ir min! — ropade ran på franska, men med en utländsk brytling. — Jag ger hundra guinger för den. — Åter en galning! — utbrast det hem-,1 ödda geniet. — Jag vill bli hängd, om ickelc Ila utlänningar äro tokiga. I — Hvad menar herm? — frågade värds-! musvärden, ogement intresserad. I -— Jag menar hvad jag säger — återtogle en unge engelsmannen, hållande in sin häst.j Jag vill ge hundra guinger för den deril an. Å I — Taåan är icke till salu — yttrade skyltrp nålaren med så mycken stolthet, som om en verkligen varit hans egna händers verk, I icnde gran