Aftonbladet – 29 december 1853, sida 1

— Men jag säger er att jag ämnar framställa-en riktigt klar himmel vid solens uppgång. . o— Och jag säger er åter, att ingen menniska gör himlen blå, just vid solens uppgång. — Vid S:t Gudula, detta är för starkt! — utbrast målaren, som gick ner af stegen och gjorde sig ingen vidare möda med att dölja sin harm. Jag skulle just vilja se hur ni bure er åt för att måla en himmel utan blått. -Jag påstår mig icke vara skicklig i målning; men det vet jag, att om jag skulle försöka, ingalunda tog jag så mycket blått till en himmel. i — Och hvad skulle ni taga, om jag får fråga? Eller hvad skulle er målning likna? — Pen skulle likna naturen, tänker jag, och icke er skylt, som man skulle kunna taga endera för en bädd af blåklint eller ct stycke engelskt kläde, eller hvad ni behagar, undantagandes en himmel. Jag ber att få försäkra er för tionde gången, att der är för mycket blått. — Jag skall säga er något, gamle herre — ropade den förolämpade artisten, läggande sin pensel öfver axeln och blickande omkring sig med stolthet — jag skall säga er, att ni kan: vara en-bra karl hemma, men man borde icke släppa er ensam ut på vägen. — Iivarför det? Hvarför? Jo, för det ni måste vara litet rubbad till förståndet, då ni uttalar cr! kritik på det sättet, med ert eviga: för mycct blått. Hvad, skulle då jag, Ruysdeals gonsten, Gerard Douws dottersons sons syskonbarn, icko förstå att sätta riktig färg på I I en himmel? Ii bör veta att mitt rykte varit länge grundlagdt. Jag har on Röd fäst i Malines, en Grön Björn i Namur, och i A la-Chapelle har jag en Charlemagne, inför, vilken hvarje förbigående stannar, slagen af, beundran. g — Prat! — utbrast den kritiserande och ryckte paletten ur målarens hand. — Ni förjenar att få ert eget porträtt. måladt såsom! skylt för den flandriska åsnan. a I sin förtrytelse skyndade nu nande mannen med en gosses vighet upp på tegen och började att med handlsven södda it mästerstycket af Gerard Douws dottersons sons syskonbarn. : — Håll, gamle charlatan! — skrek .denne. — Ni förstör ju min målning. Ni skall veta tt den är värd fyrtiofem franes. — Och mitt ykte sedan!... Det blir ju för alltid för: tördt. , den frim