Aftonbladet – 28 december 1853, sida 3

r f örnarna öfver honom och söker klösa hans ansigte. Savoyarden gör ett sista försök och försvarar sig tappert. Han tänker på sin Zamla far, och repar mod. Uppät, beständigt uppåt går täget, han hör vänliga röster uppmuntrande och jublande; men Pierre förmär ej svara dem. När han uppnådde brädden af afgrunden, med boet ännu fastiryckt mot sitt bröst, hade hans hår, som en timma förut varit svart som en korpvinge, blifvit sä hvitt, att bröderna knappt kunde känna igen honom. Men hvad betydde det! Örnungarna voro af det sällsyntaste slag. Ännu samma förmiddag buros de till byn och säldes. Den gamle fadren fick medikamenterna och var inom nägra dagar frisk. . — En oskyldig tjuf. För någon tid sedan infann sig en välklädd herre på polisbyrän i Bordeaux och tilltalade kommissarien på följande sätt: Jag gick helt lugnt omkring i marknaden, dä nåI gon i trängseln häftigt stötte till mig. Jag gaf hoInom en knuff tillbaka, och mannen var försvunnen. Jag kände straxt efter om jag hade min klocka i behäll, och hvad tror ni väl?, Klockan var naturligtvis borta,, svarade kommisdsarien. Tvärtom, min herre; i stället för en fann jag två I klockor. Den af dem som ej hörde mig till hade I med guldkedjan hakat sig fast i min väst och här föfverlemnar jag den åt er,. I detta ögonblick inrusar en annan herre med andan i halsen och ropar: Herr kommissarie, jag fordrar rättvisa, jag har nyss blifvit bestulen på torget. Min klocka jemte vidhängande guldkedja. — — Ha! der äro de!, Den första herrn igenkände i den nykomne mannen som i trängseln gifvit honom den duktiga knuffen, och denne erhöll sitt ur tillbaka. — Ett obehagligt låge. En officer, tillhörande franska armeen i Algier, hade på en lejonjagt blifvit skild från sitt följe och förvirrat sig i ödemarken. Uttröttad satte han sig på en sten vid brädden af en vattengöl för att hemta nägon hvila. Sin bössa ställde han nägra steg bakom sig mot en klippa. Om han föll i sömn eller blott i halfslummer visste han ej; men plötsligt säg han bredvid sig ett ofantligt lejon, som med uppmärksamma blickar betraktade honom: Deras ögon mtötes, och sälunda fortforo de en lång stund att orörliga betrakta hvarandra. Slutligen lutade sig jägaren bakät och utsträckte längsamt sin arm mot bössan. Lejonet uppgaf genast ett djupt rytande, och närmade sig honom. Jägaren hejdade sig. Efter en stund upprepade han mycket längsamt, försöket och äter uppgaf lejonet ett rytande, om hvars mening man ej kunde misstaga sig. Detta inträffade flera gänger tills han nödgades att-helt och hållet afstä frän försöket — natten kom. Lejonet lemnade honom ej under hela natten. Dagen inbröt; lejonet var ännu qvar, och rörde sig på hela dagen ej ur stället. Jägaren hade upphört med alla försök att gripa efter sin bössa och säg att hans enda hopp var att uttrötta lejonet genom att förhälla sig passift, huru förfärligt än hans läge var. Hela den följande natten var lejonet qvar. Mannen, uttröttad af sömnlöshet, vägade ej tillsluta sina ögon. Hela matförrådet i hans väska var förtärdt. Den tredje natten kom, Öfverväldigad af trötthet hade han redan flera gånger slumrat in och lika ofta sprittit till då han slutligen föll baklänges i den djupaste sömn. Han vaknade ej förr än det var full dager och fann då att lejonet försvunnit. — Ännu en gång den stora hafsormen. Ett bidrag till den stora hafsormens historia läses i Christianiaposten,. För nägra veckor sedan blef man varse en hafsorm i Wormen, i närheten af Sundfos. Några fiskare fingo först sigte på den, men betogos af förskräckelse, så att de icke vågade närma sig. De sågo tydligt, berättade de, att det var ett stort vidunder, som tumlade sig i vattenbrynet och som såg så fruktansvärdt ut att det säkert varit vädligt att komma det nära. Sedan sågs vidundret af flera andra, som betraktade det närmare och funno att det mäste vara en hafsorm. Den var tjock som en grof timtrerstock, med en lång mahn och ljus under hal sen. Nu spridde sig ryktet och förskräckelsen, och folk strömmade från alla kanter till stranden för att se detta märkliga sjödjur, på hvars existens så många tviflat. De blefvo icke heller svikna i sina förväntningar; ty vidundret visade sig med ett fruktansvärdt plaskande, vanligen en gång i timman, men stundom oftare; deremellan var det under vattnet. Det mäste vara, menade man, den sjöorm, som påstods hålla sig i Mjösen, och man talade hit och dit om hvad anledningen kunde vara att den lemnat Mjösen och kommlt fram genom Wormen. Somliga menade att den blifvit skrämd af ångfartygen, andra gissade på annat. Bygdens bästa jägare kommo och ämnade sända odjuret nägra kulor; men afständet var för långt. Äntligen kom en rask karl, som icke var rädd för sjöormen. Han talade med nägra kamrater, och de kastade sig i en båt och rodde mot vidundret. För Guds skuld, skrek en gumma från stranden, kom len inte för nära! men de brydde si g icke om henres varning. I det vgvubkek de närmade sig odjuret, lykade det under vattnet. Medan de sutto dor i hä. jen och väntade att det åter kulle komma upp, sköt det åter upp straxt invid bäten. Nu gällde det. De oförfärade sällarne fattade vidundret om halsen och släpade det med sig i land. En 4 å 5 alnar lång planka, omvecklad med ett tåg, vid hvars andra ända var fastgjord en dragg, var sjöormen, och dess underliga rörelser i vatten brynet kommo deraf, att den förmedelst strömmen och dräggen än flöt upp än åter drogs ned under vattnet. Sådan var historien om den hafsormen. — I följd af drufsjukdomen har priset på sprit i Frankrike stigit från 80 till 180 å 200 francs pr hektolitre (38; svenska kannor) eller från cirka 1 rår till omkring 2 rdr 12 sk, å 2 rdr 24 sk. bko pr kanna. — Vid den nyligen i London hållna stora sreatursexposition har prins Albert, i likhet med föregående år, vunnit priset för uppfödandet af svinkreatur samt derför erhållit en guldmedalj. — För de vid Beikos i Bosporen liggande l förenade franska och engelska flottornas behof måste lagligen slagtas minst 60 oxar. HANDELS-UNDERRÄTTELSER. TU Se -FR