Aftonbladet – 27 december 1853, sida 2

Denna sednare afgift är nu 2 rdr bko pr hatt. — Såsom ett litet bevis på, huru tillförlitligt Sverges och Norges kalender, utgifven, säsom det heter, af Kongl. vetenskapsakademien,, redigeras, kan det vara egetnog att anmärka, att bland rättelser under tryckningen af kalendern för år 1854 befinnes den uppgift, att lagmannen och riddaren Nils Callerholm med döden afgått, ehuru han, enligt i dessa dagar från honom hit ankomna egenhändiga bref, Gud vare tack, ännu befinner sig frisk och sund! Ett :så beskaffadt officielt misstag, grundadt förmodligen på något löst rykte, angående en så utmärkt och allmänt känd personlighet som hr Callerholm, förtjenar i sanning en tillrättavisning åt kalenderns redaktör. En annan observation, som icke är mindre märklig, faller äfven i ögonen, nemligen att!C. J. L. Almqvist, som redan 1850 rymde ur landet och varit efterlyst såsom anklagad för tjufnad och mordförsök, angående hvilka brott vidlyftiga undersökningar skett såväl vid poliskammaren som lifbeväringsregemtets krigsrätt, ännu qvarstår i statskalendern såsom pastor vid nämnde regemente. När detta sammanställes med krigsartiklarnas påbud i 10 kap. 3 S, att den officer som sex veckor, utan vederbörlig permission uteblifver från tjenstgöring, skall utur rullorna afföras, och med kongl. kungörelsen den 17 Mars 1780, hvarigenom stadgas att den civile tjensteman med konungens fullmakt, som, utan konungens dertill lemnade tillstånd, mer än fyra högst fem dagar vistas å utrikes ort, skall vara sin tjenst förlustig, så må man verkligen säga, att chefen för lifbevärings-regementet, öfverstekammarherren grefve Lewenhaupt, tyckes hafva en nog hög föreställning om oantastbarhet af cen med prestembete beklädd tjensteman, som troligen icke skulle kommit någon annan olycklig till godo, och hvilket företer en alltför bjert kontrast till talet om den sprit, som påstås företrädesvis böra råda inom regements-kårerna, att icke bland sig tåla någon vanfreidad,.