Aftonbladet – 27 december 1853, sida 1

han var. Och bredvid honom knäböjde, såsom vanligt den ömma. modren, sökande: att lugna honom genom de mildaste ord, bådande den lilla handen och fuktande de torra läpparna: Emellanåt lutade hon. sig öfver honom med all sin oändliga kärlek, glindrande i.de tårfyllde ögonen. Men hon var förunderligt lugn, hon vakade som en sörjande engel öfver det med döden kämpande barnet. Under. de långa dagarne och långt in på nätterna plågades-han oaflåtligt, utan ett ögonblicks ro eller hvila. Gabriella gick aldrig ifrån honom; bon kände ingen trötthet: sorgen tycktes uppehålla henne och gifva henne en förunderlig styrka. RE Slutligen blef gossen så svag att han ej förmådde lyfta hufvudet från kudden. Han låg nu helt stilla, hållande modrens hand emellan sina. Färgen försvann småningom från hans kinder, tills de blefvo hvita som marmor. De matta ögonen voro halfslutna. ERT — Har du stora plågor nu, mitt barn? — ÅAhnej, manima lilla, nu är jag mycket bättre. ; : Mycket bättre! Hur trängde icke detta ord djupt in i modrens hjerta! . — Jag är så sömnig, — sade åter den lilla klagande rösten. — Om jag somnar så går väl också mamma och lägger sig ... Mamma måste vara mycket trött. — Ja, min älskling, jag skall lägga mig ned -här, bredvid dig. Låt mig lyfta upp ditt hufvud -ett ögonblick ... lägg det på min axel... så derb... Kan du somna iu?