Aftonbladet – 27 december 1853, sida 1

Och nu tog hon honom på sina armar och bar in hönom, derunder öfverhopande honom med ymniga, nästan vilda och passionerade kyssar: : Och sålunda blef Willie, under ett par veckors tid under de varma, solglänsta förmiddagarna, utburen och lagd-på sin bädd i den lugna vrån under almträden.. Men fastän han fann sig mycket väl der och fastän han ofta helt muntert talade om den tiden då han åter skulle bli frisk, återfickhan aldrig sin styrka: ; : Dag efter dag vaktade Gabriella honom; vetande att slutet snart skulle komma, ehuru hon med sin starka moderskärlek dolde sin smärta för barnet. Hon sade honom aldrig att han skulle dö; men stundom talade hon dack med honom om döden, och ofta — ty han älskade att höra det — sjöng hon för honom en och annan psalm, som handlade om himlen dit han snart skulle gå. Så var: det i två eller tre veckor och sedan kom den sista dagen. Gossen hade lidit ganska mycket af den förfärliga :hostan, hvaraf hvarje paroxysm: skakade den utmattade kroppen; så att det-skar djupt i Gabriellas hjerta och. beröfvade henne ända intill sistagnistan af lugn och tillfredsställelse. Det var en -majdåg . . . en ljuf och skön majdag. Men den lilla bädden i-hörnet af ården var: tom, ty gossen var för klen att inna bäras dit ut. Han låg och vände sig oroligt på sin lilla bädd, den ena timman efter den. andra, och: hans feberglödande kinder och klaräehuru tunga ögon, visade hur sjuk