Aftonbladet – 24 december 1853, sida 2

Och när nu modren försökte att småle mot honom, blickade han i hennes tårfulla ögon med en så litet barnslig blick, att det syntes som skulle han till hälften hafva gissat meningen af hennes ord. Men han svarade ingenting. Icke kunde han heller tala just i det ögonblicket. — Mamma, sjung för mig, — sade han efter en stund, — sjung en af de der gamla visorna, som jag alltid tyckte så mycket om. Jag har icke hört mamma sjunga på så länge. Oeh tryckande handen hårdt mot sin barm, för att stilla det oroligt klappande hjertats hårda slag, försökte Gabriella att sjunga en af de barnsliga visor, hvarmed:hon för lång tid tillbaka hade brukat söfva sitt barn. Den så länge förstummade rösten, förstummad sedan åratal, vaknade åter och ljöd med all dess fordna ljufhet genom den stilla luften. Ehuru den var vida svagare än förr, hördes den dock in i rummen, så att Bertha som var derinne förnam den och kom och ställde sig vid fönstret för att lyssna, småleende för sig sjelf af fägnad öfver att Gabriella åter kunde sjunga, men sedan tyst gråtande vid en mängd andra tankar och minnen, som opåkallade trängde sig inpå henne. — Ack, mamma, hvad det der var roligt! — sade Willie då mödren tystnade. — Hvad det är länge sedan jag hörde dig sjunga. De båda systrarne sågo på hvarandra, båda nästan bristande i gråt, då gossen, hvars barnsliga sympati väcktes af sången, fastän han sjelf icke ens visste hvarför, lade sin arm kring modrens hals och försökte att draga henne till sig. Hon böjde sig intill honom och kysste honom, hvarefter hon dolde sitt ansigte bakom hans nacke, -på det han ej skulle mörka huru bittert hon gret. Strykande undan hennes vackra hår med sin lilla hand, mumlade han nu någraljufva ord; som endast kommo hennes tårar att ymnigare flyta, Men båda blefvo dock lugnare för en stund. : (Slutet följer.)