Aftonbladet – 24 december 1853, sida 2

vinden tjöt både dag och natt genom de aflöfvade gamla almarnes knotiga grenar, svängande dem af och an, och beströende den hvitklädda marken med svarta qvistar. Ja, det var en kall och bitter vinter, som ej allenast betäckte jorden med is, utan äfven sög allt lif ur menniskornas hjertan. Gabriellas lilla Willie var en klen och sjuklig gosse. När man såg honom syntes det ett underverk att han hade kunnat lefva genom all denna myckna fattigdom och detta förfärliga brödbekymmer, att denua lilla svaga kropp icke längesedan hade nedsjunkit i grafven. Under de långa och herrliga sommardaarna hade litet solsken och något värma spridt sig till Willies lilla halfstelnade hjerta och någorlnnda värmt hans frusna blod, samt gjutit en välgörande värme genom hans ådror och målat skära rosor på hans bleka kinder. Men naturens rosor afbladades och sommaren flydde och det lilla marmorhvita barnansigtet blef nu lika hvitt, som det förr varit, och blef om möjligt ännu hvitare, då vintersnön började falla. De stora mörka ögonen, som för några korta månader hade återspeglat solens milda strålar, blefvo åter dunkla och matta. Och så kom der en annan förändring: en karmosinröd fläck, en djupröd ros, visserligen stundom blek, men oftast ganska glödande, syntes merendels på hvardera knotan af gossens infallna kinder. En lysande eld började brinna i de oroliga, feberaktiga ögonen; en ihålig, plågsam hosta skakade den lilla spensliga kroppen. : Willie var så mager, så klen, så svag, att han snart tröttades deraf. Dag från dag blefvode små händerna allt magrare och mera genomskinliga, det barnsliga skrattet lägre och svagare, det ljufva småleendet ändå ljufvare, men mattare och sorgnare. Och Gabriella märkte allt detta; böjande sig till jorden i stilla, men bitter smärta, beredde hon sig på denna sista stora sorg.