DE TRE SYSTRARNA ). En Berättelse i fyra kapitel AF CHARLES DICKENS. Från Engelskan. De stubbade furuträden på hvilka alltsedan de först uppväxte intet solsken hade fallit, nej icke en gång den minsta gyllene strimma som kunnat för en stund förgylla deras. mörka barr, sågo nu dystrare, mörkare, sorgligare ut än någonsin förr. — Ja, hela huset med sina stängda fönsterluckor, ty alla fönsterluckor voro nu stängda, undantagandes i det rum, der liket hade stått — hela huset, säga vi, tycktes sörja den stränga dystra matmodren. En ensam qvinna — ensam och sorgsen, var Bertha Vaux nu. Hon satt en sommarafton i sitt tysta, otrefliga rum. Det var så stilla i naturen; icke ens en vindflägt vidrörde trädens löf. Ingen enda lefvande röst nådde Berthas öra och afbröt det enformiga af hennes enslighet; intet ljud af fotsteg på den dammiga vägen. Men i den dödstystnad, som herskade omkring henne, tycktes oräkneliga tankar väckas till lif: saker, längesedan glömda, känslor, längesedan förqväfda: — förhöppningar, en gång ljusa, ja, så ljusa, som hennes lifs början hade varit, men som för långliga tider sedan blifvit. dödade och begrafna. Hon tänkte på den tid, för femton år sedan, då hon och hennes syster först kommo till detta ensliga bus, der hon nu var så alJena — på de få åren efteråt... tre år var det — då en annan yngre syster hado kom) Se A. B. N:o 292, 293 och 296.