lutna årens minnen för min själ, — ja, .— le återkommo, sådana de aldrig förr hade sommit. Jag tänkte på mina båda systrar; mur den ena alltid har varit så god, så käreksfu.l och trohjertad, den andra — ehuru non var rättrådig, eller åtminstone inbillade. sig. vara det — så hård, sträng och sträf som — Gud förlåte mig det, Gabriella — som jag sjelf har varit. : Nu, ser du, satt jag och öfvertänkte allt detta och jag insåg, klarare än jag förr hade gjort, att både Johanna och jag hade haft orätt. Och nu fördes mina. tankar tillbaka till min mor... och till vårt gamla hem. : . och till alla de ting och varelser, dem jag då älskade så mycket — samt allt hvad som nu i så många år hade varit tillbakaträngdt i mitt bjerta och med afsigt förgätet. O, Gabriella! alla dessa minnen framställde sig för mig... kommo liksom rusande öfver mig i minnet af henne, som vi hafva saknat I så många år, minnet af flydda lyckliga dagar. Och då vaknade, ur denna långa, djupa sömn, alla dessa sönderslitande sakhäder, alla dessa slocknade förhoppningar :.. älla:i. Nej, syster, låt mig få gråta ut... bry dig icke om att aftörka mina tårar . . . låt mig förtälja om min ånger och min sorg. et gör så godt; mitt hjerta är så fullt, så fullt, att det näste tala nu, eller ock brista. Sedan skall du tala till. mig och berätta mig allt — allt, älskade Gabriella. Ack, vi hafva båda lidit, vi vilja gråta fillsammans., Och när qvällen kom sade Bertha: Lögg dig bredvid mig; se, här är rumjför oss båda. Luta ditt hufvud här... hvila det mot min skuldra. Så; gif mig nu din ,hand! ... Så der ja — Gud, hvad. den handen är mager! nästan lika mager som min,