långvarig sjukdom, blifvit död; och Gabriella, som var alldeles utblottad, hade blifvit nödsakad att med sitt enda nu lefvande barn, vandra utåt vägen, för att uppsöka sina systrar och anropa deras barmhertighet. Jag tänkte! — sade hon, då hon berät tade detta för sin syster, — jag tänkte att jag skulle dö af sorg. Och jag skulle ha känt mig så lycklig att få dö; men, Bertha — jag kunde icke fördraga den tanken, att min stackars lilla gosse skull bli lemnad ensam, att förgås. Denna föreställning genomborrade mitt hjerta med ett stygn, så bittert, att jag icke kan omtala det. Jag såg att hans lilla ansigte blef för hvarje dag blekare, att hans små lemmar blefvo allt magrare och magrare; jag gaf akt på huru hans sorgsna blick, icke som ett barns, utan som en fulivuxen menniskas, blef allt djupare, allt mera tankfull och uttrycksfull, men också allt mera full af lidande och sorg. Den synen var nära att döda mig och slutligen tänkte jag i min förtviflan, att jag skulle gå tillbaka hem till mina systrar. Jag tänkte att om blott mina systrar ville mottaga min lilla gosse, så ville jag sjelf gerna gå bort och dö. Men nu, Bertha ... Gud välsigne dig! Ja, Gud välsigne dig för det du välkomnar mig så mildt och lofvar att bevisa mig en ännu större välgerning, än den, hvarom jag först tänkte bedja dig... Och nu... omfamna mig, älskade syster Bertha! ... det är så ljuft. Jag hoppades aldrig mer få känna en systers kyss på mina läppar. Och knäböjande vid den stol, der Gabriella nu hade satt sig, yttrade Bertha med låg röst: Jag har i dag suttit och tänkt på. många saker. Nyss innan du kom, Gabriella, var mitt hjerta så fullt. Ty i den stilla aftonen, då jag satt här så allena, återkommo de för