affallet, med insjunkna ögon och vissnade kinder. Hennes klädsel var ytterst torftig. Hon såg förtärd, trött, svag och sjuk ut; men Bertha igenkände henne ändå — hon såg att det var Gabriella, som var återkommen. Hon kunde i början icke tala ett ord; ty en sådan glädjeblixt hada inträngt i hennes veknade bjerta, att alla ord tycktes med ens vara deruti uppsväljda; en sådan tacksamhet för den förlåtelse, som hon tyckte himlen i denna stund hafva gifvit henne, att hennes första ord icke var en välkomsthelsning, utan en bön. Gabriella hade inträdt och stod och säg på systern med sina djupa, sorgsna ögon. — Vi äro värnlösa. och mycket fattiga, — sade hon. — Vill du taga emot oss? Med en suck af på en gång medömkan och glädje rusade Bertha upp frän sin stol och skyndade till dörren. Darrande af sinnesrörelse drog hon de båda vandrande längre in i rummet. Sedan föll hon sin syster om halsen och i det att hela hennes hjerta smälte af ömhet, ropade hon, under en ström af tårar: — Gabriella!... min älskade syster Gabriella!... Jag är ensam nu, — du är välkommen. Den redogörelse Gabriella hade att aflägga för de förflutna tio åren var full af sorg och bedröfvelse. Hon och modren hade lefvat tillsammans ett par år, ganska lugnt — ja, nästan lyckligt; men då hade modren dött och Gabriella kort derefter gift sig med en som hade intet annat än sin kärlek att gifva henne. Och många år hade de tillbragt under otaliga sorger, motgångar och försakelser, — ty de voro mycket fatiiga och mannens helsa långt ifrån stark. Men en ömsesidig kärlek hade dock städse förljufvat deras lidanden. Ändtligen hade mannen, efter en