baka, från systrarnes dödsbädd till sin egen barndom, och en mängd scener från den tilen framställde sig för henne. Det varisynnerhet en, för hvilken hon flera gånger hade illslutit sina ögon, fåfängt försökande att afgsna den från sin själ? Nu, deremot, försökte hon icke att bortjaga den. Det mörka rummet, der hon satt, det dystra, sollösa huset med allt dess innehåll tyces helt och hållet försvinna ur hennes åsyn — de långa, långa åren med deras tråkiga ch tröttande medfölje af ledsnad, smälek och lidande — allt, allt var i ett ögonblick örgätet. j Hon var i sin inbillning återflyttad till sitt samla barndomshem, till det hus, der hon var född. Hon såg en solbelyst slätt, omgifven af träd (hvarje träd för henne bekant och väl ihågkommet), — och sig sjelf stående midt framför dem, ett gladt och lyckligt barn. Och vid hennes sida... hvilka mjuka armar lindades icke omkring henne... hvilken Jjuf röst hörde hon icke och hvilka sköna, kärleksfulla ögon, hvilket silkeslent hår glänste icke mot solskenet! — O, det var nåson, som hon då på det ömmaste älskade. Vid dessa ljufva hågkomster dolde Bertha sitt ansigte i sina händer och gret bitterligen. Hon hadel ju då varit så älsklig och så älskad, så god och öppenhjertig, så glad och öm, så fördragsam och förlåtande. ;OY suckade hon för sig sjelf — hur kunde du förgäta hvem hon var och stålsätta ditt hjerta emot henne samt aflägga det grymma löftet att aldrig glömma hennes synd? — Din mor... din egen mor, Bertha!... tänk på det! En skugga föl! nu öfver fönstret, vid hvilket hon satt, och Bertha tittade upp emellan de förblindande tårarne och såg en qvinna stå utanföre, ledande vid sin hand ett litet barn. Hennes ansigte var mycket blekt och