mit till dem der. Det tycktes Bertha, när hon så blickade tillbaka, som hade detta mörka rum, i hvilket hon nu satt, vid den tiden blifvit fullt af solsken — oeh det var ju solskenet från Gabriellas sköna, glada ögon! Bland de långa, sorgliga sexton åren framstod denna lilla tid så klar, så förhoppningsfull. Tårarna kommo Bertha i ögonen, då hon i denna sin enslighet tänkte derpå. — Och hur hade den slutats, denna tid?... Det var nu nära tio år... tio långa år, som Gabriellas namn aldrig hade blifvit uttaladt der i huset. Ljuset hade således slocknat... slocknat i ett ögonblick... plötsligt... Ett mörker djupare n någonsin hade sedan dess läigrat sig omkring åen ensamma boningen. Tanken på de år, som sedan dess hade förflutit, på deras enformiga och tunga sorglighet, och framför allt tanken på det sista, aldra sista uppträdet — detta uppträde, som ännu var så lifligt närvarande för hennes minne .— nämligen hennes systers död — allt, allt upprörde Berthas i denna stund af tröstlös ensamhet och odelad sorg. Johanna Vaux hade förblifvit kall, sträng och obeveklig intill sista ögonblicket; hon hade motsett döden utan någon märkbar rörelse och utan att ångra någon af de många handlingar af hårdhet som hon hade utöfvat under sitt ledsamma och, glädjelösa lif; — utan ringaste fruktan hade hon inträdt i den kalla skuggan af dödens mörka dal. Men denna föga uppbyggliga dödsbädd hade haft ett verksamt inflytande på hjertat hos den ensamma qvinnan, som vakade bredvid den, och väckte der tankar, känslor och tvifvelsmål, som länge varade. Hon gret nu, vid tanken derpå, bittert, men stilla, och några sakta frammumlade ord undföllo hevnes läppar och liknade nästan en bön. J Nu förde hon sina tankar långt, långt till