Aftonbladet – 21 december 1853, sida 1

— Himlen välsigne dig för det! — utbrast Johanna. Men Gabriella afbröt henne, ropande med af sinnesrörelse darrande röst: — du förstår mig icke, Johanna. Jag kan icke återvända med dig. Nej, syster! ... Allt annat, allt, allt annat vill jag göra; men min mor kan jag icke öfvergifva i dess elände. — Och icke heller du kan göra det. O, syster, vill du icke taga henne med dig hem? — Det vill jag icke. En lång tystnad uppstod åter, endast två eller tre gånger afbruten af modrens djupa snyftningar, som tycktes vilja spränga hennes hjerta. Derefter talade Johanna åter, ömsom i befallande, ömsom i bedjande ton: — Gabriella, jag fordrar ännu en gång — den sista gången — att du går hem med mig. Dåraktiga barn, tänk bara på hvad du gör. Du bringar din aflidne fars förbannelse öfver ditt hufvud... du går att stöta en ny smärtans dolk i de båda hjertan som så ömt älska dig och som nog förut äro tyngda af den bittraste sorg. — Du tillsluter — tillsluter med flit för dig den enda dörr, som ännu står dig öppen — du gör dig sjelf utan hem... till en vandrerska — kanske till en tiggerska. — O, min älskade syster Gabriella, besinna dig ännu . . tänk på allt hvad jag nu har sagt dig. — Syster, förskona mig, — bad Gabriella; — dina ord plåga mig endast, utan att ändra mitt beslut, ty det är oåterkalleligt. Jag kan cke återvända med dig. Min mors hem är, hädanefter, också mitt hem. — Då säger jag ingenting mer, — utbrast miss Vaux och hela hennes kropp skiälfde af sinnesrörelse. — Må Gud förlåta dig för hvad du har gjort i dag. Dörren öppnades och tillslöts och Gabriella och hennes mor voro allena.