Aftonbladet – 21 december 1853, sida 1

I oändlig kärlek skådade nu modrens tärda anlete på henne, som knäböjde vid dess sida. Den arma modren fortfor: — Hon trodde mig när jag talade om mina sorger. Hon tröstade mig i så ljufva ord, att de lade sig som en helande balsam öfver mitt sjuka hjerta, liksom hade de varit talade af en engel. O, Johanna, tag henne icke ifrån mig. — Frukta icke, moder — sade Gabriella, sakta hviskande — jag vill stanna hos dig. Jag har ju lofvat det. — Gabriella! — skrek den äldre systern — kom genast med mig och lemna henne. Det band som en gång fästade oss vid henne, har hon för alltid slitit — vi hafva hädanefter ingenung att göra med henne. Kom, Gabriella ! — Jag kan icke komma... hon är. min mor . . . jag kan icke lemna henne. — Och vi äro dina systrar. Hvem är du mest skyldig? ... Vi hafva vakat öfver dig under hela din lifstid; 3; vihafva aflägsnat hvarje sorg ifrån dig... vi hafva älskat dig nästan med samma kärlek, som hon borde hafva egnat lig. Du har varit vår enda glädje under! många är. — Har du ingen kärlek att gifva oss i utbyte för den myckna ömhet vi hafva slösat på dig? — O, Gabriella! ... min syster! ... Jag ber dig — Jag, som är så föga van att bönfalla hos någon, jag bönfaller nu 108 dig. Jag ber dig för den kärlek vi hysa! ör dig, för den hederskänsla, som ännu lefver var i djupet af våra själar, för allt hvad du verlden anser heligt, att du genast kommer em med mig. I En sakta jommer hördes härvid från modrens! äppar, då Gabriella, bitterligt gråtande, reste sig från sin knäböjande ställning och sprang! ut kasta sig 1 systerns armar. i