vi vid efterfrågan uti kongl. ecklesiastikdepartementet, dit hela denna skriftvexling ngått, ännu för några dagar sedan erhöllo, å hafva alla dessa i slutet af 1850 och början af 1851 gjorda underdåniga framställninvr ännu icke föranledt någon åtgärd has regegen, sannolikt icke ens blifvit för konungen föredragna. I stället, och medan de hithörande handlingarne. legat begrafna och bort;lömda i ecklesiastik-departementet, har det ;fvannämnda kongl. blefvet: den 4 Augusti innevarande år, med stadganden i en alldeles motsatt syftning, blifvit utfärdadt genom ett nat departement (civil-departementet), hvars -hef förmodligen icke ens haft någon kännelom om tillvaron af hela den upplysande skriftvexling i ämnet, öfver hvilken bans ecslesiastike kollega så länge rufvat! Att konungens befallningshafvande och sundtsnämnden i Wexiö sålunda ännu förgäfves vänta på den nådiga förklaring af en otydlig föruattning, sonrde för mer än 3:ne år sedan i underlånighet begärt under omständigheter, som bort åkalla ett skyndsamt svar, är ett missöde, som lessa myndigheter fått dela med många anIra både auktoriteter och enskilta, hvilka uti undra mål under de sednare åren haft behof utt vända sig till samma departement, och visserligen icke den största af de olägenheter, m denna uraktlåtenhet haft till följd. Väl kunde man bland annat tycka, att regeringen bort i sitt eget intresse finna angeläget att icke lemna sina embetsoch tjenstemän i fortfarande osäkerhet, huruvida de, stadda i cmbetsärenden, ega rätt att få inkomma i spärrad stad eller icke, eller huruvida de, om 1e händelsevis äro inom sådan stad boende, skola vara blottställda för att på egen bekostnad. få undergå 10 dygns karantän för hvarje oång de kallas till en tjensteförrättning inom smittadt område utom staden och behöfva derifrån till hemmet återvända. Emellertid hade den kolerafarsot i vårt land, som föranledde den ursprungliga framställningen från Wexiö, lyckligtvis redan upphört, innan den långsamma skriftvexlingen i Stockholm ens hunnit afslutas, och man tyckte förmodligen derföre att, när saken icke förut hade blifvit afgjord, den också kunde utan stor olägenhet än vidare uppskjutas. Men när efter åratals förlopp farsoten ånyo spridt förskräckelse öfver landet, och nationen för tredje gången lidit både af sjukdomens hemsökelse och genom brister i författningarne, hvilka vederbörande myndigheter icke allenast längesedan insett, utan äfven sjelfve yrkat att få afhjelpta, då, om icke förr och innan nya stadganden i en alldeles motsatt syftning påbjödos, hade man väl lock kunnat vänta, att dessa af behöriga auktoriteter afgifna förslag till lindrande af några bland de svåraste olägenheterna åtminstone skulle af regeringen blifva upptagne till pröfning och icke fortfarande lemnas utan uppmärksamhet, förskjutna och förgätna bland massan af oafgjorda mål. Man må om spärrningsanstalternas större eller mindre: ändamålsenlighet hysa hvilka åsigter som helst, så lära dock svårligen i detta fall tankarne kunna blifya delade derom, huruvida genom detta sätt att behandla en för hela landet vigtig angelägenhet konungens rådgifvare makttagit rikets sannskyldiga nytta eller särskildt föredraganden med oväld, nit skicklighet ooh drift sitt förtroende-embete utöfvat.