munikationen sjöledes mellan inprikes orter under koleratid fartyg och båtar, kommande inrikes smittad ort till frisk ort, voro tigade att afgå direkt till destinationsorten, och att det endast ankom på invänarne der att låta undersöka sådana fartyg och efter behof låta dem undergå karantönsbehandling på stället. Efter kolerans utbrott i Malmö i Augusti 1830 utfärdades deremot den 22 i samma månad, utan att hvarken sundhetskollegium eller kommerskolleg um deröfver blifvit hörda, ett kungligt bref, hvarigenom fartyg och båtar, kommande från Malmö, blefvo underkastade enahanda karantänsbehandling, ittad ort, till allm v. s, blefvo ålagda att afgå karantänsplats, i stället för att det enligt författning berodde af invånarne i hvarje ort att befria inrikes gående fartyg från all karantän och, om detta icke skedde, fartygen i värsta fallet voro berättigade att. undergå sin karantän på stället. Och alltefter som koleran omedelbart derpå spridde sig till flera skånska och andra hamnar, utfärdades nya kungliga bref med enahanda stadganden för hvarje specielt fall. Följden häraf var, att på hösten 1850 fartyg, som afgått från Skåne till hamn rv i Norrbotten, utan att ännu hafva eller kunnat hafva kännedom om dessa stadganden, vid ankomsten dit blefvo illbakavisade att först afgå till närmaste allmänna karantänsplats, d. v. s. till det omkring 100 mil aflägsna Furusund, så framt de icke föredrogo att hellre svaja omkring på öppna sjön den erforderliga tiden. Det är alldeles enahanda förfarande, som äfven i år blifvit upprepadt genom utfärdandet af den omsider i dessa dagar delvis återkallade kongl. kungörelsen af den 4 Augusti d. å., med den skilnad likväl, att nör regeringen år 1850 åtnöjde sig med att genom kilda kongl. bref förklara hvarje ny inlindsk hamn, till hvilken koleran utbredde sig, hemfallen under samma karantänsbehandling, som utrikes smittade hamnar, innevarande år 1853 deremot den nyssnämnda kun-n görelsen af den 4 Augusti, på samma gång den förklarade Ystad, der koleran denna gång först utbröt, i nämnde belägenhet, tillika anbefallde samtliga landshöfdingar, att så snart kolera utbröte å någon, annan svensk ort, hvarifrån segelfart idkades å saltsjön, genast påbjuda, att fartyg och båtar, kommande från den orten, också skulle vara underkastade enahanda karantänsbehandling som vid ankomst från utländsk smittad ort. I förbigående må här det anmärkningsuärda förhållande påpekas, att det just var ämpningen af denna af regeringen sednast utfärdade författning i ämnet, som ädrog en loch annan eljest ansedd. landshöfding icke lallenast ett allmännare missnöje inom sitt eget Tembetsområde, hvilket missnöje kanske med I mera rättvisa hade bort drabba regeringen, utan äfven — sällsamt nog — tillrättavisninIgar af regeringen sjelf, hvilken sålunda icke förTsmådde att vältra på laglydige embetsmän, Isom endast verkställt hennes egna befallninIgar, skulden för åtgärder, som hon sjelf geInom en orimlig författning framkallat. Hl Viåtervända nu till sumdhetskollegii ofvanslnämnde framställning af den 39 December 11950 för att tillägga den upplysning, att kolle;Igium i sammanhang med sitt yrkande af nyl -Iförfattning om landväga kommunikationerna -läfven uttryckligen hemställde, att 1934 års ilföreskrifter om hvad som borde iakttagas i ,Jafseende på kommunikationerna sjöledes inrikes lorter emellan måtte på samma gång blifva föremål för E. M:ts granskning, till vinnande laf likstimmighet i de åtgärder, som till hämJmange af farsotens utbredning. inom riket blefve anbefallda eller medgifna. Den ifrån Wexiö gjorda framställningen, tillika med de sålunda af sundhetskollegium i anledning deraf gjorda förslagen, remitterades sedermera, dock icke förr än den 1 April påföljande år, till karantänskommissionen i Stockholm, som ock den 19 Maj afgaf sitt yttrande. Kommissionen instämde i hufvudsaken blott med ett. par jemkningar med sundhetskollerlgium, hvad de landväga kommunikationerna angick. I afseende på stadgandena om de inrikes sjöledes kommunikationerna erinrade jkommissionen, att 1834 års föreskrifter i detta Ifall redan blifvit ändrade och upphäfda genom älde flera sedan Augusti 1850 till kommissioi-Inen aflåtna kungliga bref (angående inrikes ijsjöfarandes karantänsbehandling lika med dem Ifrån utrikes ort), men förklarade icke desto je mindre, att kommissionen för sin del skulle anse r-l lämpligast, att stadgandena i kongl. brefvet den lel23 September 1834 hufvudsakligen åter försattes 1: J; gällande kraft. Kommissionen föreslog dervid endast de tillägg till 1834 års stadgan. den, att vid floder, insjöar och kanaler sjukIvårdsanstalter skulle på allmän bekostnad ini-Iröttas för emottagande af kolerasjuke från de 1; I på dessa farleder trafikerande fartyg och bå:-Itar, i enlighet med hvad då redan hade blifvit förordnadt för trafiken på Göta elf och We.nern; att då vid ankomsten till destinationsa-Jorten. invånarne derstädes ville tillämpa den sn ) karantänsbehandling, hvartill författningen beutlrättigade dem, på kommunens bekostnad särskilt lokal skulle vara inrättad, der möjligen insjuknande personer kunde erhålla nödig omvårdnad; samt att fartyg och båtar, destinerade till orter på kusten af Östersjön eller nNordsjön; skulle kunna undergå karantän vid stlder befintliga allmänna karantänsplatser för on sjöfarande, innan de afginge till destinationsmlorten, utan att likväl något åläggande i detta mlafscende, såsom genom de kungliga brefven 1-11850 och ännu 1853 skott, af karantänskomm I missionen sattes i fråga. rKommissionen afgaf äfven uti samma utlåsa tande ett fullständigt förslag till ny författning, 1I grundad på den nyss anförda af d. 23 Sept. a-11834,hvars bestämmelser deruti å nyo upptogos afj(med utbyte blott af den i 1834 års författnit ning åberopade kungörelsen af den 22 Febr. s-18. å. emot den sedermera i samma ämne tillmlkomna af den 12 Nov. 1847) och med ofvanst nämnda n nu föreslagna tillägg. Hv ÄT cor väl nu läsaren, att dessa lov KOol -c 8 FO Å t sd så RR mee