Aftonbladet – 17 december 1853, sida 2

lällande, som uppstår för Upsala läns räntegitvare. Jag borde dervid måhända först anmärkä de för la orters räntegifvare olycklige motsägelser, hvilka i finna icke endast i de kongl. propositionerna vid 1847 och 1951 ärens riksdagar, utan äfven i regerin-.sens behandling af ränteförenklingsfrägan i allmänet; jag förmodar dock att utskottet deraf skall finna manadtatt för Rikets Ständer omsorgsfullt utreda hållandet härmed. Emellertid är och blifver det förklarligt, huru denna behandling skall kunna anes förenlig med Kgl. M:ts egna yttrade nådiga erkännanden i kgl. propositionen af den 1 Febr. 1851, wari Kgl. M:t icke endast yttrar: : ha Att de olägenheter och Prister, hvilka vidläda det varande beskatiningsoch uppbördsväsendet, ärol åde många och betydande, samt ett verkligt stortI och oafvisligt samhällsbehof, som fordrar att afhjelpas, ligger till grund för de ofta förnyade önskninöc sarne i detta afseende; — utan äfven förklarar, att i. Kongl. Maj:t icke tvekade att såsom de hufvudsaklisaste bland de öfverklagade olägenheterna af nuvarande beskattningssystem angifva, dels hela skatteväsendets högst invecklade beskaffenhet, i förening med ett vidlyftigt, för kontrollen ä såväl den skattre skyldiges, som statens sida hinderligt sätt för skatternas debitering, uppbörd och redovisning, dels uti derörande det indeldta löningssättet nu gällande stadganden, hvilka uti sig innefatta möjlighet för de indelningshafvare, som deraf vilja sig begagna, att alltför högt uppdrifva räntornas lösningspris, och hvarigenom en odbillig olikhet uppstår emellan indeldta räntegifvare och innehafvarne af sådane hemman, hvilkas räntor äro kronan behällne, dels äfven den betydliga skiljaktighet som eger rum uti skatternas belopp under olika är, hvarigenom all säker beräkning i nämnde afseende göres omöjlig såväl för staten som för den enskilde och hvilken :skiljaktighet är desto mera menlig för de skattdragande, som skuldernas förhöjning alltid inträffar samtidigt med minskad afkastning af jordbruket, samt följaktligen står i omvändt förhällande till förmågan hos de skattskyldige att räntorne utgöra. ! Hvad serskildt beträffar Upsala län, befinnes icke endast t:ll allmän skada, dess ,beskattningsoch uppbördsväsende fortfarande öfverlemnadt till de olägenheter och brister,, som K. M:t sjelf erkänt vidläda desamma; utan äfven. räntegifvarne blifva till enskild skada, genom den kongl. propositionen, fortsatt utsatte för samma svårigheter vid kontrollen ä debiteringen, samt på det härdaste sätt öfverlem. nade till fortfarande -lidanden genom desamma stadsanden, som innefätta möjligheten för de indelsi ningshafvare, hvilka. deraf vilja sig begagna att allt! för högt uppdrifva räntornes lösningspris, hvilket i, K. M:t sjelf så sannt och rättvist framställt såsom lt ett oafvisligt behof att afskaffar. n Den redligt tänkande medborgaren, hvilken visst ej önskar, att den sälunda af konungen föreslagna, och af Rikets Ständer till afgörande vid denna riksdag. önskade ränteförenklingen, skulle utföras på ett ekalak Ott Alam oh, att dan för väntogifvrärnes säkerhet mot oskuliga prejerier nödiga bestämmelsen af räntornes värde skall leda till förlust för ränte )S tagarne, hafva desse lagligen haft rätt att fordra, och hvilken säledes blott önskar, att få för framtiden beredt ett enkelt, billigt och bestämdt skattesystem, då de nu till räntorne berättigade personersP anspråk upphöra och nya läntagare komma att ingålN pä fasta och bestämda penningelöner, kan ej annat! än förvänas öfver, att se denna angelägenhet be handlad säsom en, icke endast af styrelsens välbehag, utan af läntagarnes godtycke beroende -beskattningsfråga, fastän dylika frågor, enligt 57 regeringsformen, borde bestämmas af Rikets Ständer allena, säsom utöfvande svenska folkets rätt att sig sjelft beskatta. Men hvad serskildt en. hvar rättsinnad räntegifvare derjemte mäste beklaga, det är, om han behöfde misstänka att landets regering, för. att genomdrifva en emot hans begrepp om rätt och fördells samt i strid med hans konungs och ständers yttrade h öfvertygelse varande skattereglering, som pätagligen, i stället att underlätta, mäste -allt mer nedtryckalr hans ekonomiska ställning, skulle af ett slags hämndr för hans lagenliga motständ, hjertlöst lemna hononilg qvar i den osäkra och i mänga afseenden vedervärdiga ställning till räntetagarne, hvars obillighet statsmakterna gemensamt högtidligen erkänt och som de redan afhjelpt för en del räntegifvare, i dessas förhållanden till staten. 5 Sädan är emellertid Upsala läns räntegifvares nu-s varande belägenhet. Deras. ombud hafva trott sig 2 handla i deras rätt, då de vid de af Kongl. Maj:tå anbefallda sammanträden framburo räntegifvarnes all: ? männa önskan att få alla persedlar förvandlade i) penningar. Redan förut utgjordes en del af räntan 9 med penningar. Lika väl som sä kallade ränteper2 sedlar, skulle sammanföras, borde säledes äfven denna räntetitel kunna blifva den grund, hvartill samtlige3 persedlar hänfördes. I alla fall har regeringen affj alla länens deputerades yttranden bordt finna, attl5 hela landets öfvertygelse, i följd deraf, att RiketsåB Ständers beslut innefattade begäran om en-ny kongl.7 proposition, sedan upplysningar inhemtats och rege-S5: ringen sjelf anbefallde räntegifvarnes hörande innan denna proposition skulle afgifvas, var, att Kongl. M:t med välvilja ville emottaga deras uppriktiga, på intet!k vis till orättvisa mot räntetagarne syftande svar. Delx kände, att sanning och rätt var deras konungs val-ft språk, och de kunde ej föreställa sig, dä de sannto uttalade deras kommittenters önskningar, att dessalk derigenom kunde förlora hoppet att: liksom öfriga n räntegifvarne i riket blifva tillerkända rättigheten att 1 få sina skatter reglerade, på sätt den beskattningsväsendet bestämmande statsmakten nu kunde finna sig böra besluta. Jag kan ej förmoda, att Upsala läns räntegifvare, på sätt den kongl. propositionen innehäller, skulle för deras framställda och vidhällna äsigter och önskningar blifva uteslutna från den räntereglering, som Rikets Ständer nu gå att besluta; och jag anhållerg vördsamt, att höglofl. utskottet i detta afsgende måtte, med erkännande af deras rätt att önska, il stället att anse sig tvingade till biträdande af åtgär-1 der, som de tro vara rent af stridande mot deras rätt och fördel, bevaka deras bästa. Lemnande derhän, huruvida icke hela landet skulle framtiden finna sig bäst belätet med persedelskatternas totala upphäfvände, skatternas bestämmande i fast mynt samt räntetagarnes aflönande i ett sädant, synes mig åtminstone, att de orter, der en sådan förindring önskas och till belåtenhet på ett rättvist sätt) Y kan utföras, borde få komma i ätnjutande af dennal! fördel, och jag vägår-derföre vördsamt föreslå: A att Rikets Ständer mätte besluta, för Upsala län, att alla räntor mä med penningat lösas efter medelpris af tjugu (eller ätminstone tio) ärs medelmarkesäng, och bestämmas till ett oföränderligt penningebelopp efter myntlagen af den 1 Mars 1830. Skulle detta ej af statsutskottet anses vara förenigt med ränteförenklingens bestämmande i allmänet, utan den nu i länet indelade spanmälsräntan böra ln: vibehållas, utbedjer jag mig att få föreslå: 3 Att smör och hö måtte i penningar bestämmas och ki å lösas på ofvannämnde grunder,; M förutsättande jag, att då hela rikets räntegifvare yrkat att dagsverken icke må framgent uti räntan biehållas, utan i penningar förvandlas; höglofl. utskotet icke lärer underlåta, att i den delen göra en för la orter gällande framställning. Jag har nu vågat anföra hvad som utgör syftemået för min motion, hvilken jag å allmogens vägnarre min ort bordt framställa, men det är mig ålagdt a utt äfven upplysa detta stånd och det utskott af ri-lla ets ständer, som skall behandla ärendet, om hvadP! om är grunden för Upsala läns deputerades hand-3 ingssätt och beslut. Vid det sammanträde, som länets räntegifvare geAn. Hiskvdda davntara da hada trfin bannnmana kafell st 2