Aftonbladet – 17 december 1853, sida 2

RS OT CR ab te nn sig stora bemödanden för bekännares värfvande. Prosten Altahr ansåg förslaget ej gagneligt, utan för kyrkan ganska skadligt, dä det lemnade ett ypperligt tillfälle för proselytmakeriet; om detta förslag komme till stånd, fordrade talaren oinskränkt makt för kyrkans väktare att Hindrå sädana extra lärares missriktande bemödanden. Doktor Björling ansåg dJärarekallet af den vigt att det ej så der handlöst bör lemnas åt hvem som helst, hvilket blefve fallet om motionen vunne framgång. Doktor Nordlander. Om någon skulle önska sig en medhjelpare; vore det visst talaren, som, på en bredd af 40 qvadratmil med 40,000 menniskor, lärt sig inse huru otillräcklig prestens förmåga är; hvadan talaren i sin hembygd anmodat personer, hvilkas redbarhet vore bepröfvad, att med kärlekens värma och ljus upplysa sina bekymrade bröder, tilldess den ordinarie läraren kunde träffas; men ansäg dock mot det nu framställda förslaget så många svärigheter och hinder möta, att han ej kunde inse möjligheten af dess realiserande. Prosten Quiding. Om tal. å ena sidan instämmer i den vackra syftningen, kan han det ej i förslagets utförande; det blefye att dispensera från de fordringar gyrkan äskar af sina lärare,foch vore dessutom stridande mot 14 art. i Augsburgiska Bekännelsen. Den som eger en sådan kallelse mäste uppoffra den för den ordning kyrkan kräfver, och låge häruti ett bevis på kristlig ödmjukhet. ; Doktor Broman förklarade att ett bifall till denna motion vore ett erkännande: af presterskapet att det gjort bankrutt på alla andliga krafter, slutande sitt anförande med satsen: Timeo Danaos et dona ferentes. Hofpredikanten MHasselroth ville, då motionären ej vore närvarande, söka försvara hans förslag. Om det är en sanning att man ej kan hindra lekmäns inblandning, äfven med de strängaste kriminella ansvar, frågade tal. om detta ej kunde kallas att lemna handlöst kyrkans angelägenheter; nu fordrades prof och kontroller, hvadan förslaget innebure en förbättring, tal. gendref det yttrade pästäendet att det vore svårt för biskop att pröfva den sökandes andeliga egenskaper med att det är lika svärt att pröfya det andeliga ljuset hos våra vanliga prestkandidater. Vid fråga om remiss af denna motion uppstod skiljaktige åsigter, om den skulle tillkomma Ständets enskilta utskott, allmänna besvärsutskottet eller lagutkottet. Motionen blef dock, på erkebiskopens framställning remitterad till lagutskottet. Plenum fortsättes kl. -6 och:skola vi i ett följande nummer redogöra för i dag väckta motioner. ta fre TG a ne mt bea an för tj) mrältA Borgareståndet. Plenum. den 17 December kl. !7, 11 f.: m. Sedan resultatet af elektorernes val till ledamöter i hemliga utskottet blifvit bekantgjordt, föredrogs Statsutskottets mem. n:o 4 om anslag af 12,000 rär till topografiska kärens arbeten, 30,000 rdr bko till arbetena på Carlsborgs fästning, sanit 105,000 rår bkol till befästningarne vid Waxholm, Carlskrona och Carlsten, allt för år 1854. Br Björck föreslog betänkandets delning uti tre propositioner, hvilket ock skedde, och blefvo de tvenne första utgiftsposterna enhälligt och utan diskussion bifallna. Beträffande äter anslaget af 105,000 rår till befästningarne vid Waxholm, Carlskrona och Carlsten uppstod en längre diskussion, i hvilken ett stort antal af ståndets ledamöter deltogo. Hrr Björek,l Schwan och Henschen yrkade betänkandets äterremittaranda nä oc så ätt lemna Ständerna en upplysning och utredning, som visade när det kunde blifva slut med de ständigt äterkommande anslagen till fästningsbyggnaderna och när man kunde hoppas att fästningarne skulle blifva fullbordade. Häremot genmäldes af hrr Palander, Wijk, Kock, Indebetou, Stolpe, Gezelius, Machel och Åsker att en sädan utredning redan varlemnad uti det K. M:tsiproposition ätföljande statsrädsprotokollet, deruti på citerade pagina upplystes att med ett anslag at cirka 420,000 rdr bko skulle de ifrägavarande fästningarna kunna om fyra är, eller med är 1857 vara fullbordade, hvarföre dessa talare yrkade bifall. Hrr Gråå och Wallenberg trodde en sädan utredning som genom återremiss blifvit äsyftad vara nödig och att den ej blifvit genom det citerade statsrådsprotokollet lemnad. Med kännedom derom att tvä stånd redan bi fallit betänkandet ansägo de sig dock böra tillstyrka anslagets beviljande, enär en äterremiss endast skulle föranleda frågans. hänskjutande till förstärkt statsutskott, hvilket i tiksdagens början och för en fräga sädan som denna torde vara mindre lämpligt, synnerligast som de erforderliga upplysningarne och utredningar om gränsen för anslagens belopp, om sättet för deras fördelning för de serskilda fästningarne och om tiden för arbetenas fullbordande ganska väl kunde erhällas, när utlåtande om de i K. M:ts proposition äskade ytterligare anslagen inkomme.: Votering begärdes och utföll med 33 röster för bifall och 23 för äterremiss, till följd hvaraf statsutskottets betänkahde n:o 4 var af ständet i sin helhet bifallet. Ständet biföll likaledes och utan diskussion statsutskottets utlåtande n:o 5, som tillstyrkte ett anslag af 66,666 rdr 32 sk. bko för gevärsfabrikationen under är 1854, De sedan förra plenum på bordet hvilande motionerna föredrogos och remitterades: Hr Wallenbergs om nytt system för mätt, mål och vigt, till ekonomi-utskottet; ; : Hr Wallenbergs om myntsystemet, till bankoutskottet, jemte ett anförände af hr Henschen, som erinrade derom, att om ständerna skulle förkasta K. M:ts proposition i ämnet och i stället antaga hr W:s förslag, det ganska lätt kunde hända att regeringen i sin ordning derpå ej ville ingä, och hela reformen på detta sätt gå om intet; Hr Reltigs, om skogarna i riket, till lagutskottet; Hr Bergs om transito-rätt för de stapelstäder som deraf ej äro i ätnjutande, till bevillningsutskottet. Uti denna motion förenade sig Brr Tjernberg, Hagman, Rotb, Mechel, Ekelund och Grape. ; Hr Wern fick derefter ordet, och anställde uti ett) längre anförande en granskning af K. M:ts proposi-) tion om jernvägsanläggningar i riket. Talaren ansäg den första i den kongl. prop. uppställda principen, att endast staten skall få anlägga jernvägs-stamlinier vara ytterst farlig; trodde i öfrigt det föreslagna sättet ej lämpligt, såsom sent ledande till det åsyftade ändamålet, medförande större kostnader för staten än om arbetet utfördes af enskilda bolag, af hvilket sätt för jernvägars erhållande talaren. klart och slående visade fördelarnei alla afseenden framför def af regeringen föreslagna sättet. Dock borde lika litet såsom. princip fastställas att stäten alldeles icke borde befatta sig med jermvägsanläggningar. Sådant kunde i många fall blifva både nyttigt och nödvändigt. Slut-). ligen fästade talaren sig vid olämpligheten att sätta frågan om jernvägarne i samband med frågan om bränvinsbeskattningen, liksom i-allmänhet af principen att anvisa vissa inkomster till vissa utgifter och säledes göra utgifterna beroende af för dem alldeles fremmande inkomster. Om vi skulle få jernyvägar, skulle t. ex. i förevarande fall dessa ej blifva beroende af behofvet af sädana, utan deraf om det supes mer eller mindre i landet. Hr Rydin, som var af den äsigt ått staten borde anlägga jernvägarne, opponerade sig dock äfven emot att säsom princip stadga det endast staten skall få anlägga stamlinier. Det vore omöjligt att bestämma hvad som i en framtid kunde blifva stamlinier. Säväl hrr Werns som Rydins anförande remitterades till statsutskottet. Plenum fortsättes i afton. — Bondeståndet. i bränvinsutskottet voro utsedde : RR Le de ki Ad ss