Aftonbladet – 17 december 1853, sida 1

AA AA : h-A Miss Johanna satt helt tyst och såg med rågande min i qvinnans anlete, som till en lel var vändt ifrån henne och till en del skymdt af en utmärglad hand, som hon höll ipp med flit. Hennes stora ögon blickade med en besynnerligt ångestfull blick på Gaoriellas ögon, och de bleka läpparna rörde sig nästan konvulsiviskt. Gabriellas sköna ansigte var nästan lika blekt och hennes min nästan lika ångestfull, som den fattiga qvinnans. Miss Vaux flyttade sin blick från den ena till den andra, först med deltagande. Men hennes ansigte undergick nu en plötslig förändring och en hastig rodnad uppsteg derpå, ända upp till hårfästet. Hon rusade upp af stolen och, så lugn hon eljest var, skälfde hon dock nu, när hon stod inför de båda andra personerna, med sitt hårda, stolta anlete vändt emot dem. . Bleka som döden och utan att säga ett ord, uthärdade de hennes passionerade blick. De rörde sig icke ur stället, med undantag deraf, att Gabriella hade fattat enkans hand, som hon höll hårdt mellan sina. — Tala till mig, Gabriella — skrek Johanna, och hennes röst, hård, skarp, gäll och passionerad, skallade genom hela rummet. Gabriella teg. — Gabriella! — ropade den äldsta systern ånyo — säg mig hvem den här qvinnan är. Från den fattiga enkans läppar framträngde då, likt ett bittert skri, ordet Johanna! Hon utsträckte, med en bedjande åtbörd, sina armar, ämnande fatta tag i Johannas kläder; men miss Vaux sprang ifrån henne och stod genast midt i rummet med den smala och torra gestalten upprättad till hela dess längd. Hennes brinnande ögon rigtades oafvändt och med en förfärlig vrede på den arma qvinnan, som krökte sig in henne. orts)