Aftonbladet – 17 december 1853, sida 1

— Stig icke upp, kära gumma — sade miss Johanna Vaux med mycken godhet, och hennes röst antog dervid ett vida mildare uttryck, än den eljest egde. Hon hade vant sig vid att stämma den så, att den passade i ett sjukrum. — Stig icke upp; jag ser att ni är så klen. Hon drog nu fram en stol och satte sig helt nära den fattiga qvinnan. — Ni har — sade hon — helt nyligen anländt hit till byn, hör jag af min syster. — Helt nyligen; det är knappt en vecka sedan — svarade qvinnan, men med så låg röst, att orden knappast voro hörbara. — Har ni varit här förut? — Har ni någon kännedom om stället? — frågade Johanna vidare. — Nej, ingen, alls ingen. — Men, ni hade väl ändå något skäl, hvarför ni begaf er hit?... Har ni några slägtingar, eller vänner? — Nej, nej! — ropade qvinnan, plötsligen bristande i tårar. — Jag har inga vänner... ingen enda vän, i hela vida verlden. En liten fin hand lade sig härvid på hennes axel och en ljuf röst hviskade några tröstande ord i hennes öra,. hvarvid den arma blickade upp i Gabriellas mörka ögon och mumlade några otydliga ord mellan snyftningarna. Härefter uppstod några ögonblickstystnad. — Jag förmodar ni är enka — yttrade miss Vaux, sedan den olyckliga blifvit någotlugnare. — — Ja — svarade hon långsamt och tungt som om det enstafviga ordet hade blifvit pressadt ifrån henne, så mycket tycktes det kost: på att uttala det. — Och har ni inga barn? Ett ögonblicks paus... och sedan ett lång draget ja, nästan otydligt, genom de qväfvand suckar, som åtföljde det.