Aftonbladet – 17 december 1853, sida 1

Hon återvann icke sin vanliga munterhet, utan var stilla, allvarsam, tyst och synbarligen försjunken i djupa tankar. De båda systrarna vandrade således, nästan utan att samtala, bredvid hvarandra på den smala vägen öfver fältet, som låg mellan deras hus och byn. Det var en utmärkt vacker sommardag, för het kanske för promenad, men innerligt skön att skåda. Hettan tycktes besvära Gabriella; hon gick så långsamt och var så förfärligt blek. — Det här huset är det, syster — sade hon ändtligen. — Vi gå genom köket; hon bor der ofvanpå. I De gingo genom köket och uppför trappan. Ingen var i det låga rummet. De passerade igenom och gingo åter uppför en trång och brant trappa, nästan liknande en stege, hvilken förde direkte från kammardörren, tills de stötte på en annan dörr, som gick utåt trappan, utan någon förstuga emellan den och det öfversta trappsteget. Gabriella knackade på, och en svag; darrande röst innanföre sade: kom in? Den unga flickan inträdde, åtföljd af systern. Det var ett mycket litet rum och möblerna voro ytterst få och dåliga. De bestodo af ett gammalt bord; samt två eller tre rankiga stolar. I en af dessa — som prålade med ett par söndriga armar och något som, i fordna dar, hade varit en dyna — satt qvinnan, som de kommo att besöka. Gabriella skyndade fram till henne, fattade hennes hand och sade med låg röst: — Jag har fört hit min syster, som jag lofvade — min äldsta syster. Qvinnan sänkte sitt hufvud, utan att svara. Sedan försökte hon att resa sig upp; men hon syntes alltför svag och hennes hand darrade, när hon lade armen på stolskarmen.