Aftonbladet – 17 december 1853, sida 1

TSE —— nes röst nästan till en hviskning — att hennes namn aldrig är nämndt ibland oss?... Hittills har jag iakttagit tystnad, ty jag vet ni tycken icke om att jag talar i detta ämne; men nu..systrar, berätten mig. något! — Skall jag ingenting få veta om min egen mor? — Hysch! — sade , miss Vaux med en sträng och skarp röst. — Gabriella, du vet icke hvad du frågar. Låt det vara dig nog att veta, att allt hvad vi skulle kunnat berätta dig om din mor aldrig skulle kunnat förorsaka dig annat än ledsnad och sorg, en sorg, som vi så gerna vilja bespara dig, just för det vi bäst veta hur bitter den är. — Jag ber dig för all del — för din egen lika mycket som för vår skull — att du aldrig mer måtte nämna vår mor. Hon hade rest sig upp af stolen och stod upprätt inför Gabriella, så att konturerna af hennes torra och mörka figur aftecknade sig mot fönstret. I hennes röst var intet tecken till rörelse; hela hennes sätt var hårdt, kallt och passionslöst, som om hon för länge sedan hade afsagt sig alla ömmare känslor. Gabriellas tårar voro nära att frambryta, men hon svarade icke ett ord vidare. Hon hade mycken respekt för sina systrar, särdeles den äldsta, och visste alltför väl hur litet hon skulle uträtta genom att resonnera med henne. Efter några ögonblick kom Bertha och lade sin hand på Gabriellas axel, sägande med er viss mildhet i rösten: — Du oroar dig för mycket, söta barn Hylla dig helt och hållet till oss, Gabriella! Vi bjuda ju till att från dig afvända all sorg: gör det icke omöjligt för oss. — Ja, jaz jag vet att systrarna mena all väl med mig — genmälde Gabriella helt sakt: — men ni båda måste dock medge att jar skall lida af att vara i okunnighet om en så