Aftonbladet – 16 december 1853, sida 1

har jag undrat hur någon menniska kunde pygga ett hus med ett sådant ohyggligt läge. — Och har du aldrig föreställt dig, att det inns menniskor som tycka mindre om solsken, än du gör?, — frågade Bertha i en näs stan sorgsen ton. — Jo visserligen, syster. Men nog tycker jag ändå det är synd att utestänga himlens herrliga solsken, såsom fallet är med detta huset. Vinter och sommar är här alltid lika. Jag tror att om icke min egen lilla trefliga kammare, en trappa upp, vore, så skulle jag aldrig kunna vara glad här. — Ja men, Gabriella, du borde icke just nu klaga öfver dysterheten här i rummet, — sade miss Johanna Vaux. — När klockan ör nio på en Augustiafton, tänker jag att alla rum äro dystra. o — Åh nej, syster! ... Å nej! — ropade Gabriella — Har du aldrig gifvit akt på de olika slagen af skymning? ... Här i huset är det alltid vinterskymning, färglös, kylig och otreflig skymning. Men på andra ställen, der solen har skinit, är det varmt och ljuft och skönt. Till och med en timma, eller två, sedan solen har gått ned, synes con rosenfärg, lik en varm andedrägt, qvardröja i luften och sprida ett mildt lugn — jag ville nästan säga en ljus helgd öfver all ting. Det var detta slags skymning — jag mins det så väl — som jag var van att se hemma. Jag påminner mig... ehuru det är länge, länge sedan, huru jag plägade sitta på golfvet, vid min mors fötter, om sommaraftnarna blickande ut genom det öppna fönstret på den kära gamla trädgården, der allt var så stilla och fridfullt, att jag tyckte det de stora träden hade fallit i sömn. Då mins jag hur mamma plägade berätta oss vackra historier i skymningen. — Systrar... kommen ni ihåg det?