Aftonbladet – 16 december 1853, sida 1

Fönstren med sina tjocka, grönaktiga och dunkla rutor voro nästan alla vända mot norden, så att de kalla, mörka murarne aldrig upplystes af solsken, utan föreföllo just aldra otrefligast och ruskigast om sommaren, med sina stora, toma spislar, deri det dock var eld om vintern, och derföre trefligare. Emetertid passade denna bostad förträffligt efter Johannas och Berthas smak. Huset hade stått alldeles tomt under några år, innan de flyttade dit, ty dess förra egare hade mördat sig sjelf i ctt utaf rummen. Det var just en boning, der sådant kunde inträffa. Den vidskepliga fasa, som denna händelse spridde i grannskapet, i förening med sjelfva husets hemska utseende, hade varit orsaken till att det stått så länge obebodt och alldeles vårdslösadt. Sn Omkring sex år före den tid, då vår be-. rättelse börjar, hade de tvenne äldsta mamsellerna Vaux kommit som fremlingar till byn och derstädes bosatt sig såsom hyresgäster i det enstaka huset. De voro då unga fruntimmer, icke mer än tre, fyra och tjugu år, men redan ytterst allvarsamma, stela och stränga. De klädde sig ständigt i sorgdrägt och sällan sågs ett leende på deras kalla äppar. Det oaktadt lefde de nästan helt och hållet för att utöfva barmhertighetsverk, genom att besöka sjuka och förfärdiga kläder åt fattiga. På en sträcka af många mil rundt omkring voro de kända, och man såg upp till dem med en blandad känsla af lika mycken vördnad som fruktan, ty deras barmhertighet var så kall, så själlös; den liknade mer iakttagandet af en ålagd penitens än utöfvandet at kristlig kärlek. Det lig en djup hemlighet öfver deras fordna öden; ingen menniska visste hvarifrån de kommit eller hvilka de voro; de hade hvarken slägtingar eller vänner; de -bodde