Aftonbladet – 16 december 1853, sida 1

förr. Gå nu och tag af dig hatten. Du har gått för fort hem, på en sommarafton, så varm som denna. Ett annat fruntimmer inträdde just som Gabriella var färdig att lemna rummet, och tilltalade henne alldeles som den äldsta Systern hade gjort. — IHvarföre har du dröjt så länge ute? — Johanna skall säga dig det, — svarade Gabriella. — Jag har skaffat litet arbete åt dig, syster. Och med ctt vackert småleende gick hon sin väg. Johanna och Bertha Vaux voro ett par stela, kalla qvinnor. De begge och Gabriella bodde i ett gammalt, otrefligt landthus, helt nära en liten by, i ett af Englands sydliga grefskaper. Det var en vacker, pittoresk by, såsom de flesta engelska byar äro, med små gator och hvitlimmade och ljusröda hus samt en liten landtlig stenkyrka, ända nedifrån foten och upp till tornspirans topp så tätt beväxt med murgrön, att hela kyrkan såg ut som en ofantlig bur. Här och der sågos, liksom kringströdda, några få landthus. af bättre sort, eller sommarboningar för herrskaper. Dessa lågo afsöndrade från de öfriga husen, midt uti solbelysta trädgårdar, hvilkas mångfaldiga blommor fyllde luften med sitt ljufva doft, Men det hus, hvaruti Johanna, Bertha och Gabriella bodde, var alltid dystert, mörkt och kallt. Det var en fyrkantig tegelbyggnad, omgifven af i en fyrkant planterade, gamia, mörka, skuggande och fuktgifvande furor, genom hvilka solstrålarne aldrig trängde, hvarken sommar eller vinter. De platta sto-! harne framför trappan till ingångsporten ä -) vensom sjelfva trappstegen voro öfvervuxna med mossa, och i hvarje springa af stenläggningen på gården syntes gräs uppväxa.