Aftonbladet – 14 december 1853, sida 1

LEJONHUDEN. ) Novell af CHARLES DE BERNARD, Öfversättning. De båda älskande suto vid ett fönster; då Estelle blickade ut såg hon öfversten, som gick öfver terrassen med snabba steg och såg ifrig ut. — Se der kommer min far, — sade hon och drog tillbaka sin hand, som Servian behållit. — Gif mig mitt broderi och se mycket förnuftig ut. Ändå bättre! — återtog hon med ett leende, lika ömt som hennes älskares blick. — Vet ni hvar herr Tonarion är? — frågade öfversten, i det han tvärt öppnade dörren. — På sitt rum, förmodar jag, — svarade Estelle. — Har du något att säga honom, min far? — Åtskilliga saker, — återtog öfversten buttert, — och att börja med, lycklig resa! — Lycklig resa? — sade Servian. — Ni vet då att han reser? — Jag vet att han skall resa för tusan! Det är nu länge nog, hoppas jag, som han hedrat oss med sitt sällskap. — Har ni fått bref från Paris? — frågade Estelle lifligt. — Ja, min fru, jag her fått bref från Paris, — svarade öfversten, lika buttert som förut; — uppbyggliga och lärorika bref. Margeron har dröjt länge att svara mig, men han hade sina skäl. Vill ni lära känna hans stil; gå hör! Öfversten drog ett terligen illa viket papper ur sin fcka, och med en röst, som uttryckte hans dåliga lynne, läste han följande: ,Så snart jag fått ditt bref, min hedersbror, tog jag iliu med den ifrågavarande saken. Se här de underrättelser jag erhållit och för hvilkas rigtighet jag ansvarar. — Tonarion ) Se A.B. n:is 273, 275, 271—279, 281, 283, 285, 267 och 289.