Aftonbladet – 14 december 1853, sida 1

till er sabel. Och sedan då ni kommer till. den ålder att ni skall gifta er, skola vi söka upp en liten hustru åt er, vacker, älskväsd och qvick, som ni skall hålla mycket kär och som skall göra er så lycklig som ni förtjenar. Dessa ord, -hvilkas munterhet Estelle försökte göra smittsam, ökade Felix smärta i stället att trösta honom. Ur stånd att svara ett ord, med svällande hjerta och ögonen fyllda af tårar, som endast af stoltheten hindrades att flyta, gick han ut på balkongen, der han stödde sig mot gallret. Servian följde Honom, utan att låtsa märka hans bedröfvelse; och för att gifva honom tid att hemta sig berättade han honom morgonens äfventyr och Tonarions fullkomliga nederlag. Denna berättelse förorsakade den helsosamma diversion Servian hoppades; i trots af sin smärta blef Felix allt mer och mer uppmärksam och flera gånger undslapp honom utrop af förakt. I det ögonblick onkeln slutade sin herittelse såg man den sköne Raoul, åtföljd afen betjent som bar hans packning, gå öfver terrassen förbi fönstren, för att begifya sig sina färde. Någon annan väg fanns ej, annars är det troligt att den fallne hjelten ej på detta sätt aftågat inom skotthåll för sina fiender. Vid hans åsyn . förvandlades Felix förtviflan i vrede, hvilket redan är en begynnelse till tröst. — Herr Tonarion? — ropade ynglingen med ljudelig stämma; — när ni får lust till ett värjstygn, så gör mig det nöjet att helsa på mig i Saint-Cyr! nt I stället att vända sig om för att svara sänkte den sköne Raoul hufvudet och påskyndade sin gång. l — Man bör icke slå en fallen man, sade Servian och lade haänden på sin systersons mun då denne vari begrepp att för sitt anfall. — Det är hvad man kallar en i respark. — För att denna citation skulle varr rikig, — sade Estelle skrattande, — fordrades tt Tonarion vore ett verkligt lejon, i stället utt endast vara en åsna i lejonhud. Slut,