Aftonbladet – 13 december 1853, sida 1

j — Är detta er enda anklagelse? och har ini utom den ingenting att förebrå mig? — Ingenting. -Men svara mig: har jag bedragit mig? — Nej, — sade han med passion, — nej, ty jag var rädd; det är sannt, och blotta minInet af detta ögonblick kommer mig ännu att jdarra. Huru! Ni är qvinna och ni begriper icke? Ni var der. De uslingarne-: voro beväpnade; vid första försök till motstånd hade en kula kunnat träffa er, och ni begriper icke alt jag var rädd! Fru Caussade hade lutat hufvudet bakåt med halfslutna ögon, liksom för att bättre begrunda riktigheten af ett dylikt argument; hastigt slog hon upp sin sammetslena blick och betraktade sin älskare. — Jag gissade det icke, — sade hon naivt; — och man säger att jag är qvick. Servian tog den hand hon öfverlåtande räckte honom och tryckte den ömt. — Och om jag till och med verkligen känt den svaghet ni misstänkt mig för, — sade han, mildt förebrående, — skulle ändå icke stratfet varit alltför hårdt? — Beklaga er ej öfver min elakhet: ni borde snaräre tacka mig derför. Hvem vet? Kanske hade den samma orsak som cr rädsla ! — Kärleken! — utropade Servi — Er kan man åtminstone icke skylla för att icke kunna gissa, — sade hon, fintleende; — af ett ord som jag söker alt göra mycket mörkt gör ni straxt en bekännelse. — Återtar ni denna bekännelse, som skulle utgöra min sällhet? — Det skall ni få veta en ann Allt hvad jag vill sägå er i dag t likgiltig person sannolikt ej varit i stånd hos mig uppväcka en så häftig vrede. z (Forts. följer.)