Aftonbladet – 13 december 1853, sida 1

låt mig aldrig mer höra talas om den karlen, hvarken nu eller nånsin mer. Är jag icke nog förödmjukad? Er ironi är fruktansvärd; förkrossa mig ej dermed. Det som litet tröstar mig, är att jag aldrig älskat honom, jag svär derpå. Jag var sårad afhans fänfaronader, det var allt. Ännu en gång låtom oss aldrig tala derom. Hvad var det vi sade i går, då han kom och störde oss? Servian var alltför mån om sin egen fördel för att ej genast foga sig i denna förändring af samtalet. : — Ni var på väg, — svarade han, — att nämna för mig det rysliga brott som så nedsatt mig i edra ögon. — Just det jaz jag skall säga er allt. Men bjud för all del till att ursäkta er så godt ni kan, väl eller illa, jag är så nedstämd, att jag behöfver upplifva mitt sinne med att tänka bara godt om er. Mins ni resan. till Vichy? . — Sedan jag lärt känna er mins jag allt. — Från den tiden daterar sig min förändring i afseende på er. — Af nåd, förklara er. — Det är svårt att säga, — fortfor Estelle förlägen; — huru skall jag göra er detderbegripligt? Då stråtröfvarne tvingade vagnen att stanna, tyckte jag... jag trodde mig märka? ... kanske bedrog jag mig, . .. men med ett ord det föreföll mig . -— Hvad då? i himlens namn! — Att ni var rädd, — sade den unga frun så sakta och hastigt som man i bigtstolen oekänner dödssynder. — Och detta. är allt hvad ni har att anslaga mig för? — utropade Servian, hvars oroliga ansigte klarnade genom det behaglisaste leende. — Det är väl tillräckligt, skulle jag tro, — återtog hon och sneglade på honom.