Aftonbladet – 10 december 1853, sida 3

,handen på hjertat; af nåd! Haf medlidande jmed ert offer... Afgör mitt öde med ett ehda ord! Min fru!... Estelle!... jag bönfaller derom . :. jag ber er derom på knä... Om ni ännu har den grymheten att tiga, vänd åtminstone mot mig edra sköna ögon; må en blick gifva mig det svar er mun nekar att uttala... Estelle! en enda blick! O!... — Stig då upp, min herre, — svarade trankilt fru Caussade; hör ni inte att man kommer. — Innan Tonarion hann lyda, öppnades salongsdörren och Servian syntes. Han stannade ett ögonblick på tröskeln och betraktade skarpt den unga dvinnas hållning äfvensom sin rivals. Den enas lugn gjorde ett så tvärt afbrott mot den andres förbluffade uppsyn. att han kände sig lugnad nåstan lika fort som häpen. j — Min fru, — sade han i det han närmade sig, — då man ser er klara blick, skulle man ej ana att ni nyss undsluppit ett infamt försåt. — Tack vare den herrn, — svarade Estelle i det hon visade på Raoul med en blick som sedan fästades på Servian med ett uttryck af kall likgiltighet. ; : — En af de uslingarne har blifvit gripen, — återtog den sednare. — Gripen! — ropade Tonarion. — Af hvem? — frågade Estelle. — Af mig. — Ni var då der? — återtog fru Caussade, hvars anletsdrag genast mildrades. — Ja, min fru, — sade Servian och beledsagade dessa ord med en blick som förskaffade honom fullständig förlåtelse. — Och i stället att komma mig till bjelp, — återtog Estelle glädtigt, — roade ni er att TTT