Aftonbladet – 10 december 1853, sida 3

sig till Estelle med förvirrad blick; — tillåt att jag låter honom gå ut. — Han är icke tokig alls, — svarade fru Caussade, hvars nyfikenhet nått sin höjd; förklara er fritt I sade hon till. mannen i blusen. — Du må kasta på mig så dräpande blickar du vill, — återtog denne utan att-låta anfäkta sig af Tonarions vildsinta pantomin; en starkare makt gör sig gällande; gensdarmerna komma, och en längre förtegenhet vore en dumhet. Vill du presentera mig för hennes nåd eller: ej; ja eller nej? Nej är det icke så? Nåväl; här är ett litet bref som skall tjena mig till rekommendation. Röfvaren tog ur sin ficka ett papper, som han vördnadsfullt öfverlemnade åt Estelle. Då Tonarion varseblef denna biljett rusade han fram för att bemäktiga sig den; men Servian, :som följde Hans minsta rörelse, föres kom honom genom en snabb vändning. — Sakta, sakta, min herre! — sade den sednare, i det han räckte fru Caussade papperet. Den sköne Raoul hväste af raseri och knöt handen liksom för att söndersmula allt som befann sig framför honom. Denna ursinniga åtbörd aflopp utan blodsutgjutelse för hans mössa, som an lagt på ett bord under den hetaste förklaringen. — Chezel, du är en niding! — utropade ban, vänd till röfvaren; — men kom ihåg att du skall taga mitt lif eller jag ditt. Sedan han sagt detta rusade han ur saJongen. — Huru länge sedan är det du började slåss? — ropade Chezel efter honom, i det ran höjde på axlarne. Estelle och Servian sågo tigande på hvarundra; hon mycket upprörd, han småleende. Läs detta bref för mig, — sade hon