Aftonbladet – 10 december 1853, sida 2

för bristande påpasslighet, en oförlåtlig sync ty den sårar egenkärleken. — Jag sade honom likväl uttryckligen vid kossackgrafven, — tänkte hon, — det är omöjligt fö han ej förstått det. Skulle han vara nog förmäten att vilja låta vänta på sig? Då hon med växande vrede begrundade denna förmodan; hörde hon ett buller bakom sig. : Se der är han, — tänkte hon. I stället för Servian såg Estelle några steg ifrån sig tre karlar i bluser med påkar ihänderna och förfärliga skägg, tre hemska figurer, hvilkas åsyn på ett så ödsligt ställe skulle förmått den käckaste man att vända om. Oaktadt sina ridderliga böjelser blef Estelle ytterst förskräckt och försökte fly, men de tre röfrarne rusade genast på henne, höllo henne fast och hindrade henne att skrika genom att tillstoppa hennes mun med en ganska snygg silkesnäsduk som de utan tvifvel stulit. Halfdöd af skrämsel stretade fru Caussade emot som lammet under vargens klor, men i trots af sina ansträngningar kände hon sig bortsläpad eller rättare bortburen af dessa djerfva missdådare. I detta ögonblick kom ur småskogen en man, som tycktes enkom sänd af Försynen för att hindra detta afskyvärda väld. Raoul Tonarion i egen person skyndar fram stolt som krigsguden sjelf. Ehuru han var obeväpnad, och röfrarne vid hans åsyn utom sina käppar äfven drogo dolkar, rusade han på dem med ett beundransvärdt raseri, ryckte påken från den förste han fick tag i, och ensam mot tre började en kamp som stridskrafternas olikhet gjorde hjeltemodig. Under några ögonblick genljöd skogen af påkarnas skrammel, slag a lade i alla rigtningar; men