Aftonbladet – 10 december 1853, sida 2

svär jag er; men ett af de upptåg, som karlar -emellan . . . -— Nog. Jag är icke er domare utan eder väktare. Rånare eller ej, gå på: I detsamma fattade han honom i kragen och knuffade honom åstad. Blusmannen försökte göra-motstånd, men en ytterligare kraftig knuff, som slog honom till marken, gjorde honom begripligt att han i sin stränge motståndares hand var som sparfven i hökens klor. — Mörda mig icke, din gensdarm! — ropade han vid åsynen af den lyftade käppen; — emedan det är klart att ni är den starkaste, så underkastar jag mig; men på mitt hedersord, ni skall dyrt få betala denna skymf. Om jag någonsin möter er på bulevardens trottoir, så låfvar jag er ett par örfilar af prima sort. I stället att svara på denna hotelse, hjelpte Servian den tvetydige röfvaren att stiga upp, och i det han med stadig hand drog honom med. sig, tvingade han honom att, ehuru med stor motvilja, taga vägen till öfverstens hus. , XI. Under andra omständigheter skulle det sällsamma anfall för hvilket fru Caussade nyss varit föremål helt och hållet fängslat hennes romaneska inbillning. Sedan faran var förbi skulle hon länge tänkt derpå med rörelse och kanske med nöje; men nu försvann det intryck hon erfarit då hon befann sig i bofvarnes händer, så snart orsaken dertill uppg hört. Förskräckelsens ångest efterträddes genast af de mest villrådiga och förvirrande tvifvelsmål. — Det är visst och sannt att ni karlar äro bra utomerdentliga, — sade hon plötsligt till Ponarion, som ställt sig framför den stol,