Aftonbladet – 10 december 1853, sida 2

honom, i det hon stödde sig på hans arm med eri Hängifvenbet; hvari förtreten hade mera del än böjelsen. g — Min nådiga! — svarade Raoul med den mest patetiska ton, — efter ettsådant ord är det mitt lif man måste taga, om ni ej tillåter mig att helga det åt er! — Jag ville gifva hela verlden, — tänkte Estelle, — om han nu såge oss. — Och vid denna vänskapliga önskan fördubblade hon det koketta i sin hållning, i ändamål att bringa sin fordne älskare till förtviflan, i föndelse de skulle mötas. Han, det vill säga BServian, var mycket närmare än fru Caussade trodde. Han hade ankommit till skogsplanen i det ögonblick striden upphörde. Då han såg Tonarion återvända till Estelle, som ej mera lopp någon fara, företog han sig att förfölja röfrarne, och som de flydde åt särskilda håll, vände han sig mot den som var honom närmast. Skälmen sprang bra, men Servian sprang bättre. Då han var nära att upphinnas vände den förre sig hastigt om och lyfte sin påk. — Ett steg till och jag mördar dig! — ropade han andtruten. K I stället att göra afseende på denna hotelse rusade Servian på röfvaren och gaf honom midt i ansigtet ett sådant slag SA knytnäfven, att han föll sex steg baklänges. Utan att lemna honom tid att resa sig ryckte han ifrån honom käppen, bexmukligade sig en dolk som till hälften stack fram ur fickan på hans blus, och fattade honom i skägget för at försäkra. sig om hans person. Men hvilken oförmodad händelse! Detta röda och tofviga skägg stannade qvar i hans hand och han blef varse ett ansigte som var alldeles skägglöst utom en smal mustach, färgad af de klad osom rann frän nifrakTrana näsa OCh mMITN