Aftonbladet – 10 december 1853, sida 1

EE STOCKHOLM, den 10 Dec. Riddarhuset förr och mu. Det fanns en tid, icke längre aflägsen än utt många af dem som ännu deltaga i den pffentliga diskussionen kunna minnas densamma, då ridderskapet och adeln vid riksdagarne var i åtnjutande af både anseende och ctt verksamt inflytande, såväl hos allmänheten som hos medstånden, De personer, som relan då med sin uppmärksamhet följde rikslagsförhandlingarne, erinra sig ganska väl, !els att debatterna på riddarhuset voro de som i främsta rummet tilldrogo sig den allnänna uppmärksamheten, dels att den pariotiska oppositionen derstädes nästan med isshet i alla frågor kunde påräkna ett varmt ch kraftfullt stöd hos representanterne af ;veriges allmoge; och att, äfven då denna ppposition utgjorde en ringa minoritet, den ar respekterad jemväl af riddarhusets egen majoritet. Det var då helt naturligt att regeingen sökte att f desvis vinna ridderskapet: och adeln för sina åsigter och ändamål, emedan snart sagdt riksdagens hela resultat var deraf yeroende, I början af konung Carl Johans styrelse, iå traditionerna från 1869 års statshvälfning ännu fortlefde hos de statsmän som utzjorde ministeren, var man således högst ingelägen om att värna riddarhusets anseende imför -opinionen och att åtminstone der iakttaga ett visst konstitutionelt decorum, både i tt och annat hänseende. Således ansågo den idens ministrar det vara en pligt att inom icen enda afdelning af representationen der ie hade säte och stämma, uppträda till försvar för sina åtgärder och sitt regeringssystem, när detta anfölls af motståndare, äfven 1å dessa voro dem underlägsna både i samhällsställning och talang. Man finner i rid-. arhusets protokoller t. ex. från 1823, 1828— 30, 18S34—18335 och slutligen 1S40—1841 irens riksdagar många exempel härpå. Man kunde fördenskull den tiden på riddarhuset ramkalla åtminstone en konstitutionel debatt, ier striden utkämpades med öppet visir å ömse sidor och der ministerens segrar ofta voro rätt dyrköpta och ej sällan beroende på len större eller mindre skicklighet och talang, nvarmed debatten fördes; ja exempel saknaicke en gång på ministerens nederlag mot temligen oansen!iga motståndare, som hade rätten på sin sida. Under sådana förhållanden ör det lätt förklarligt, att medan ministeren bland sig på riddarhuset räknade medlemmar och anhängare, sådana som Gustaf af Wetterstedt, Carl och Gustaf Löwenhjelm, Gustaf Lagerbjelke, Gustaf af Ugglas, Adolf Göran Mörner, Baltzar Bogislaus von Ylaten, Gustaf af Wirsen m. fl., jemväl oppositionen inom. samma hus hade att uppvisa en Corfitz Ludvig Stael von Holstein, Fredrik Bogislaus von Schwerin, Carl Henrik och August Anckarsvärd, Carl Gustaf Spens, Pebr Gustaf Cederschiöld, Otto August Cronhjelm m. fl. — för att icke tala om några då yngre ledamöter, som sedan blifvit till det mesta förstummade, eller om dem som öfvergifvit den fana, under hvilken de då stridde, eller om den först i sin ungdom med dristighet och talang framträdande oppositionsmannen, sedermera af kunskaper och arbetsförmåga utmärkte ministern, samt sednast den åldrige, outtröttlige aposteln för adelns välde såsom en i viss mån sjelfständig representant af embetsoch tjenstemannakären och dess interessen, August von Herimansdorff, hvars stämma äfven nu tystnat och hvars inflytande på riddarhuset försvunnit, sedan han försmått att låta enrollera sig bland de uppvaktande vid det unga hofvet. . Under sådana fordna tiders förhållanden låter et äfven förklara sig, att det allmänna intresset bibehölls för förhandlingarna hos adeln och att tåndets egna medlemmar derför voro så ojemligt mera intresserade, än de äro det för närvarande. De flesta unga män hade den tiden, en inneboende känsla af sin pligt säsom representanter, och närde tillika böjelsen att vid riksdagen göra sin politiska uppfostran, icke genom intriger eller voteringar för ensidiga intressen, utan genom att af förhandlingarna inhemta verklig insigt och upplysning om fosterlandets vigtigaste ärenden, för att deröfver kunna fatta en egen öfvertygelse. Och att denna sällan stadgade sig till förmån för despotismen, servilismen eller frihetsinskränkande äsigter, var endast en enkel följd af det unga sinnets naturliga fallenhet och riktning, när det icke missledes och förvillas genom bearbetningar eller förespeglingar om lycka och gunst, såvida det följer högre, impulser, och motsatsen om det öfverlemnar sig åt sin egen rättskänslas och sitt eget sunda förstånds intryck och ledning. Detta förhållande, lika helsosamt för riddarhusets som för regeringens anseende, har likväl småningom allt mer och mer, och numera helt och hållet försvunnit. Början gjordes redan vid 1828—1830 årens riksdag, då numera aflidne statsrådet friherre af Nordin öfvertog ledningen af riksdagen, och inom pressen erhöll tidningen Svenska Minerva till n adjutant. Man hade funnit oppositionen på riddarhuset altför besvärlig; man ville stänga dess väg och inflytande genom uppställandet af den kända grundsatsen: votering för uniformem. Men detta gick icke IT Ä I 0 Arr rd Olve