Aftonbladet – 9 december 1853, sida 2

-—pj rm mt (ÅktÅf — Från Uddevalla skrifves den 1 dennes: En mordbrand med den mest infernaliska ihärdighet och djerfhet som läter tänka sig och utförd utan att mordbrännaren likväl blifvit å bar gerning ertappad eller ännu är bevisligen känd, egde rum a hemmanet Samneröd, endast s:dels mil från staden beläget, förliden söndag kl. omkring 2 eftermiddagen; hvarvid hela ladugärdslängan med deri belägna byggnader nedbrann, med allt inbergadt hö och halm samt största delen af årets ännu otröskade sädesgröda. Första mordbrandsförsöket gjordes den 23 November på eftermiddagen, på sä sätt att en del gamla sopqvastar och andra lätt antändliga ämnen blifvit uppstaplade intill väggen af en vid gärden belägen kölna, men upptäcktes i tid och släcktes. Förliden lördag omkring kl. 4 eftermiddagen anlades äter eld på baksidan af den nu nedbrunna längan, under det gärdens torpare voro på logen sysselsatta med tröskning. Innan elden upptäcktes hade den redan antändt väggen och derintill närmast liggande säd eller halm, så att en god del deraf mäste utkastas. Bud sändes nu till staden, men innan frivilliga brandkårens spruta och folk derifrån hunnit ankomma, var elden redan dämpad och all fara förbi, sä att den utkastade säden äter inrymdes, och vakt hölls oafbrutet hela natten och intill kl. 11 f. m. påföljande söndag, då vakten aflägsnade sig för att intaga nägon förfriskning. Detta tillfölle hade mordbrännaren afvaktat, och hans illbragd lyckades honom nu så fullkomligt, att han till och med undkom utan att blifva sedd af någon. Ett rykte förmäler att vakten under natten observerat en person, som smög utmed ladugärden, men räd dade sig med flykten då han blef eftersatt. Egaren af stället, f. d. handlanden här i staden, Christian Hegardt, en i ordets sanna bemärkelse gammal hedersman, som med sin aktnir ärda familj, nu till största delen frän honom afläigsnad, bebott stället i nära ett halft sekel, befinner sig nu vid fyllda ättatio ärs älder och sin nägra är yngre maka väl icke just, sem man säger, på blotta marken, alldenstund den vackra och rymliga manbyggnaden ännu qvarstär oskadad; men om man föreställer sig hans belägenhet vid så hög älder, den sinnesoro som af händelsen nödvändigt måste blifva en följd och som ingalunda minskas af den omständighet, att icke ett strå finnes ne: