Aftonbladet – 9 december 1853, sida 2

TdUUE Ulldll5SlllllliSsteria på ell Sall, SOM Iranlsallade den mest obehagliga spänning ochen rväftig debatt. Anledningen var icke särdeles ;etydande; det var blott fråga om, huruvida n af statens mindre egendomar borde säljas Her icke, eller rättare om den i riktig ording var utbjuden till salu. Finansminstern ökte nu, såsom så ofta förut, att nedslå hea diskussionen, i det han förklarade, att män, på hvilkas sakkunskap han stödde sig, voro af en annan mening och att man deröre i Folkethinget icke borde försöka att påtvinga honom en annan öfvertygelse. Sedan Tscherning med den mest speciella sakkunskap i afseende på den föreliggande saken visat, att detta åberopande af sakkunkap vore en villfarelse, häfdade Monrad med kratt och värdighet, under thingets enhälliga bifall, folkrepresentationens anseende, i det han visade, att om ministrarne infunne sig i folkethinget med verklig personlig sakkunskap och defigenom upplyste och befrämjade diskussionen, måste thinget vara dem tacksamt, men att det deremot måste alldeles afvisa det sättet att diskutera sakerna, att ministrarne försökte nedslå motståndarnes argumenter genom att utan anförande af några skäl och grunder åberopa sig sakkunskap hos en eller annan af deras underordnade. Finansministern yttrade med vrede, att Monrads tal vore alldeles obefogadt; hvarpå Monrad förklarade, att det vore tid att nedslå de spöken som ministrarne fått en vana att hälla framför folkethinget, bestående i åberopad fremmande sakkunskap, om hvilken ingen närrmare reda erhölles och som ginge ut på att förstöra hvarje parlamentarisk debatt. Finansministern svarade, att folkethinget kunde göra huru det behagade, men det komme då också an på, huru mycken notis ministeren ville taga om riksdagens beslut. Iage kunde icke begripa, hvarföre ministern i denna simpla sak talade i en sådan Kambyses-ton och Tscherning förklarade att finansministern, som från folkethingts sida rönt ett så förekommande beteende, dema gång öfverskridit all måtta och behandlat thinget på ett högst opassande sätt. Dagen derpå egde åter en konfbkt rum mellan folketh.nget och en annan minister, inr.kesministern Örsted. Till första behandlingen företogs nemligen lagen om skeppsfart och handel på Island. Frölund hade inlemnat lagför slaget härom, derföre att Island har ett rättist. kraf på dessa rättigheter; handelsmonopolet har svårt betungat och utöfvat ett skadligt inflytande på denna ö. Saken hade varit under behandling i ett par mansäldrarj, och ;den nuvarande inrikesministern hade på sin tid i denna fråga hört fill de sakkunniga,, då han 1817 hade varit ledamot i en härom nedsatt kommitte. Genom att öppna fremmande, i synnerhet spanska skepp tillträde till Island, skulle ön få sina produkter långt bättre betalta, och om man i någon sak skulle tillägga de sakkunniga någon vigt, så representerades desse här just af ilthinget, som hade petitionerat derom. Inikesm nistern hade ännu icke mottagit någon förklaring från den af honom nedsatta kommitteen och kunde derföre icke ha någon bestämd mening om saken; han ville allsicke inlåta sig på saken, innan han fått nödiga upplysningar. Frölund: Ja om ministern, efter att för 37 år sedan ha setat i en isländsk kommitte, ännu icke vågade ha någon mening om saken, så år det väl näppeligen utsigt till att han någonsin får en sådan. Men detta vore icke något serdeles vackert beteende af ministern, hvarken mot Folkethinget eller Althinget. — Inrikesministern: Jag måste uppmana presidenten att kalla talaren till ordning. Presidenten: Jag kan verkligen icke finna att talaren uttryckt sig skarpare än man ofta fått höra här i salen. — Inrikesmin-stern: Han sade 7 att det icke var något vackert beteende af mig! Presidenten: Uttryckssättet kan naturligtvis ha varit mer eller mindre vackert, men jag finner intet stötande för ministern deri. Inrikesministern och marinministern lemnade derefter genast Folkthingssalen. Enhälligt bifölls att Frölunds förslag skulle öfvergå till andra behandlingen. FRANKRIKE. Kejsaren och kejsarinnan återkommo den 1 dennes från Fontainebleau till Paris. Tidningarne börja innehålla en och annan vink om fusionen mellan de båda Bourbonska linierna. Det påstås att regeringen skall hafva för afsigt att innan kort afgifva en förklaring 1 detta ämne. Det säges att Namik Paschas försök attför turkiska regeringens räkning kontrahera ett lån, skola helt och hållet strandat. Pariseroch Londonerbankirerna vilja icke afsluta något lån utan sina regeringars garanti, och denna har icke kunnat erhållas. Statsrådet säges hafva uttalat sig för beviljandet af 8 millioner francs åt Napoleons arfvingar. : Bland de arbetande klasserna lärer man på sista tiden ha förmärkt en viss jäsning, framkallad hufvudsakligen af hyrornas och lifsmedlens dyrhet. ; Af en uti Journal des Debats anställd jemförelse mellan sädespriserna detta år och sista dyra tiden, år 1846, finner man att medelpriset pr hectolire den 1 November i år stod 2 fr. 31 cent. högre än samma tid 1846. Bladet anser emellertid ställningen nu långt mindre hotande än sistnämnde år, emedan man nu långt förr kommit till insigt om den verkliga ställningen och handeln genom en storartad verksamhet dragit försorg om behofvens fyllande , och dessutom qvaliteten af detta års skörd är ojemförligt bättre än 1846. Kursen på statspapper noterades den 2 December på pariserbörsen : Fyra och en half 4 100,50; Tre 4 74,60. BELGIEN. Representanternas kammare har antagit lagen om inoch utförsel af spanmål. Derizenom lemnas fri införsel af spanmål, skid frukter. :slaothoskan och kött ända till den