Aftonbladet – 8 december 1853, sida 2

tviflar icke att ju ett hjertas bedröfvelse som fordom varit er tillgifvet skulle vara er ett angenämt bihang till er lycka, men, för att spela olycklig älskare, felas mig numera en väsentlig sak. — Kärleken? — Kanhända, säger jag nu i min tur. — Ni -är inte säker derpå? — sade hon småleende. 5 — Jag vet det ej mera då ni ser på mig med denna blick; men långt från er — och snart skall jag vara långt från er — skingras tjusningen och ger rum åt förnuftet. — Hvad säger det er om mig, det der rara förnuftet? — frågade fru Caussade med utmånande gäckeri; det är en spegel hvaruti vi qvinnor alls icke äro vana att eskåda oss. Smickra mig icke. Ser jag mycket ful ut der, mycket farlig, mycket vederstygglig? Medan Estelle talade på detta sätt, syntes hon Servian så förtjusande, att han alldeles glömde svara, för nöjet att betrakta henne. — Men så tala då! — återtog hon; — er tystnad skulle komma mig att tro det ni ej törs säga hvad ni tänker om mig. — Jag törs det verkligen-icke, — sade han melankoliskt småleende. — Nå väl! då blir det jag sjelf som skall öra mitt porträtt. Jag är obetänksam, nyckfull, dåraktig, elak; grym och barbarisk; allt det der, emedan jag råkade ej hålla fast min näsduk, då jag häromdagen blef rädd för vargen. — Erkänd synd är till hälften förlåten, — sade Servian kallt. 5 — En half förlåtelse är mig icke nog, — svarade Estelle med ett oemotståndligt uttryck af smärta; — jag vill hafva er förlåtelse helt och hållet, hör ni! De andras omdöme bekymrar mig föga. Ja, jag har haft IA lan hav wnnfrivt mig som aft harn. söm