Aftonbladet – 8 december 1853, sida 2

För att icke blottställa sin qvinliga värdighet medan hon gaf sin fordne älskare tid att nalkas, hade Estelle stannat framför en stor Georginbuske, hvars färgskiftningar hon be traktade med en uppmärksamhet som skulle hedrat en naturforskare. BServian, åt hvilken hon Jåtsade vända ryggen, befann sig nära invid henne utan att bon vändt sig om vid Jjudet af havs steg. . — Ah! är det ni! — sade hon med väl spelad öfverraskning; — ni. söker min far? Han var nyss här. — Jag har: sjelf helt nyligen lemnat honom, — svarade Seivian; — det var ej ho: nom jag sökte, det var er, min fru. — Mig! ni verkligen förvånar mig, — återtog Estelle. Hvad kan ni vilja mig. — Fråga om ni har något uppdrag att gifva mig till Paris. — Ni reser således. — Ja, i morgon. — Och när återkommer ni? — Den dag ni gifter er med herr Tonarion, i fall nemligen ni värdigas bjuda mig till bröllopet. Estelle stödde sin högra armbåge mot sin venstra hand och nöp spetsen af sin haka med två små mjuka fingrar. I denna behagsjuka ställning med behagligt rundade skuldror och framåtlutadt hufvud, fäste hon på sin förre älskare en af dessa blickar från hjertats djup, mot hvilka ingen stålsättning förslår. — Med hvilken köld ni talar om mitt giftermål! — sade hon förebrående till honom. — Skulle ni heldre höra mig tala derom med smärta, som jag var nog svag alt göra härom dagen? a — Kanhända, — svarade hon med ett 1eende, frände till hennes blick. ko ME