Aftonbladet – 8 december 1853, sida 2

en toka! Jag hade förtjont att man kastat mig i gropen efter min näsduk. Men för att erkänna mitt fel, behöfdes ej att ni: skulle låta mig umgälla det så hårdt. Det sår herr Felix erhöll, den fara hvarför ni utsatte er ha de icke straffat mig nog? Fastän jag ej alltid har så godt hufvud, måste deraf nödvändigt följa att jag har elakt hjerta? Hvad ni har varit sträng mot mig! Ni har sagt mig så bitande, så bittra ord, att mer än en gång har jag haft möda att återbålla mina tårar. — Gråter ni verkligen någongång? — sade Servian, som, för att tillsluta sitt hjerta för det öfverseende som var nära att intränga der, försökte att stålsätta det med ironi. — Men hvad gör ni er då för föreställning om mig? — återtog fru Caussade otåligt; — emedan min karakter är glädtig, eller om ni heldre så vill, yr och äfven obetänksam; emedan jag mår fullkomligt väl och således aldrig talar om migraine och mina nervattacker; emedan jag inte tillbringar min dag i en soffa med att smått kokettera, liksom de qvinnor hvilka söka göra sig intressanta; emedan jag tycker om rörelse, kroppsöfningar, fria luften, Hvilket allt är nödvändigt för min helsa: ty att lefva i en ask med: bomull det blefve min död; emedan jag slutligen någon gång stigel till häst — och deruti består, som jag tror, mitt stora brott i edra ögon — så föreställer ni er att jag är ett slags husar i kjortel. Jag får säga att ni ärganska djerf och att jag min tur skulle kunna ha skäl att vredgas. Vet, min herre, jag har intet af de fel ni de sednaste dagarne förlöjligat. Ni har trott er vara ganska elak; ni har blott varit orättvis. Jag röker icke, jag simmar icke, jag kanicke fäkta, jag bar aldrig hållit vad vid kapplöpningar; med ett ord, jag är icke lejoninna det aldraminsta; jag är qvinna, hör ni, der avinligaste avinna.