Aftonbladet – 8 december 1853, sida 1

gvärja en dyrkan som hans förnuft fördömde, kände fru Caussade inom sig en tillgifvenhet vakna som varit dämpad, tvenne år och som hon trodde tillintetgjord. Servian, då han med fara för eget lif räddade sin nevö, hade oförmodadt i hennes ögon antagit de martialiska proportioner utan hvilka den redligaste, den dygdigaste, ja till och med den qvickaste man syntes henne ovärdig att blifva älskad. Tonarions försigtiga uppförande och Felix nervösa svaghet gåfvo ny glans åt detta drag af mod som gjorde minnet af den anfallna resvagnen nästan otroligt. Då Estelle jemförde de två sins emellan så stridande fakta, visste hon ej hvad omdöme hon skulle fälla. Genom en af dessa hastiga vändningar hvaraf passionens annaler kunna förete mer än ett exempel, hade den fyratioårige mannen och den unga enkan bytt roler. På hans sida var nu kölden, stoltheten, ironien; på hennes fogligheten , saktmodet, tåligheten. För en observator skulle det utgjort ett nöjsamt föremål för studier, att betrakta huru den manliga värdigheten, länge underkufvad af den qvinliga nycken, nu tog en lysande revanche. Servian, som kanske förutsåg sin kärleks och sin svaghets snara återkomst, skyndade sig att draga möjligaste fördel af sitt missnöje. Hittills anfallen, blef han nu sin tur den anfallande. Alla de sarkasmer Estelle slungat mot vekliga män sände han illbaka mot manliga qvinnor. Han agade ned obarmhertigt gäckeri dessa amfibiska vaelser som afsäga sig det ena könets behag föratt parodiera det andras kraft, som rida ych jaga, simma och röka, som hafva en irsenal till boudoir, som bivista kapplöplingarna . med ridspöet i handen, som tiulera sig lejoninnor emedan de ej kunna giva ig ut för tigrinnor; hela amazonernas slägte